ÅSIKT

Har någon rätt till barn?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Socialstyrelsen går i ett remissvar helt och hållet emot homoadoptionskommitténs förslag att gifta flator och bögar ska kunna prövas för internationell adoption och att gifta lesbiska ska kunna insemineras, lagligt, på sjukhus.

För lite och för otillförlitlig forskning är skälet och generaldirektör Kerstin Wigzell uttrycker saken så här: ”Frågan gäller inte om den sexuella läggningen påverkar föräldraskapet utan om ett barn ska kunna ha två adoptivföräldrar av samma kön”.

Uttalandet är hårklyvande och hermetiskt. Det är ju just sexualiteten som gör att två människor av samma kön lever tillsammans, något som knappast påverkar föräldraskapet men som förstås gör paret enkönat. Hur kommer någon ur en sådan cirkel? Men det är också en markering att det är barnets perspektiv som är utgångspunkten, vilket är bra – om det hade varit konsekvent genom hela yttrandet.

Socialstyrelsen lever upp till sin gamla uppfostrande och likriktande roll. Annars skulle man inte skriva: ”Att ha tillkommit genom insemination och växa upp i en familj som kan anses skilja sig från andra, kan innebära en extra utsatthet”.

Visst, man kan växa upp med föräldrar som är rödhåriga, har klumpfot, kommer från Eslöv eller vad som helst som kan framstå som ”annorlunda”. Den norm vartill

alla ska anpassas är varken så homogen eller önskvärd som Socialstyrelsen vill tro.

Adoptions- och inseminationsfrågan verkar på två nivåer, en principiell och en faktisk. Den principiella handlar om huruvida vi ska ha en normativ lagstiftning, som går i spetsen och på lång sikt förändrar attityder, eller en som bekräftar redan vunna förändringar.

Socialstyrelsen vill vänta in mer forskning och håller på den senare varianten. Att det blir en Moment 22-situation tycks inte bekymra.

n n Det är ju dessutom ingen som krävt att homosexuella ska få adoptera, det handlar ju om rätten att prövas. En rättighet som troligen till en början inte ens skulle kunna utnyttjas av många – vem tror på allvar att en adoptionsutredning skulle godkänna ett homosexuellt par? Inte jag. Om en lagändring kommer till stånd är den, åtminstone vad gäller adoptioner, helt och hållet av en normskapande natur och det gör Socialstyrelsens negativa inställning så mycket hårdare.

Den andra frågan, som är mer akut, är att värna de barn som redan lever med homosexuella föräldrar. De har varit i skymundan i åratal och saknat flera fundamentala rättigheter. Socialstyrelsen är medveten om deras situation och därför är man positiv till partner-adoption.

Men detta värnande ställs mot en negativ attityd till insemination av lesbiska kvinnor. Och det är här Socialstyrelsen framstår som hycklande.

De barn som blir till på de sätt som nu står till buds – insemination inom sjukvården i Danmark eller Finland, privat med någon manlig vän, eller med inköpt sperma någonstans ifrån – saknar bland annat rätten att veta vem pappan är. Ur det barnperspektiv Socialstyrelsen lägger sig vinn om att ha är det naturligtvis förkastligt. Man väljer att blunda – och samtidigt missa chansen till statlig kontroll. Det är på sitt eget lilla sätt lika upplyftande som förvånande.

Särbehandling är aldrig annat än kränkande. Inga människor – vare sig heterosexuella eller homosexuella – har någon rätt till barn. Men alla borde vara lika inför lagen. Det har man ju liksom alltid trott.

Ulrika Stahre