ÅSIKT

Säg mig var du är lyft – och jag ska säga vem du är

MARIA BERGOM LARSSON om kalla avrivningar och kaloriräkning i småskolan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När jag provar mina Mahjong-klänningar från sjuttiotalet förstår jag hur smal jag var i tjugoårsåldern. De är alla storlek 34–36. Mina döttrar är trådsmala, men kommer knappt i mina sjuttiotalskläder. Ändå var jag ständigt övertygad om att jag var för tjock, bantade jämt och trodde att fem–tio kilo mindre var vägen till lyckan.

Utseendet spelar ingen roll, säger vi hycklande. Ändå är de flesta av oss slavar under just utseendet. När jag slängde bh:n på sjuttiotalet visste jag inte att det skulle bli en skenbar frigörelse och att mina generationssystrar skulle hissa upp sina bröst med operativ hjälp trettio år senare.

Alla vet att drottning Silvia och ett otal andra som passerat femtioårsstrecket har lyft sina ansikten för att trolla bort åldrandets slappheter. Kroppens utbuktningar och inbuktningar på rätt eller fel ställen är avgörande sociala signaler. Säg mig var du är lyft och jag skall säga vem du är! Den som tvekar bör genast uppsöka Stockholms stadsmuseums utställning Den ideala kroppen. Stockholmare 1600–2000.

Här kan vi följa modets modellering av våra kroppar från 1600-talet till i dag. Här skulle det snöras åt, under bysten, i midjan, runt benen, där skulle det bullas upp, stjärten, höften med krinolin, bysten eller kanske halsen som fadersmördaren i slutet av 1800-talet som höll den nya imperialistiska mannen rak och värdig.

Medeltidens demonstrativa blygdkapsel i mannens klädsel har tyvärr inte återkommit, den vore spännande att se på näringslivets direktörer i stället för den trista kritstrecksrandiga.

Modets kommersialisering av kroppen har inte bara drabbat kvinnan utan också mannen. På 1600-talet var hans klädsel lös med pösiga draperingar av exklusiva tyger över magen medan vadorna skulle kläs i silkesstrumpor och så småningom komma att formas med lösvador. 1600- och 1700-talets mansmode var betydligt roligare än dagens, vackra klara färger, exklusiva tyger, spets, broderier, peruker och smink.

Det handlar förstås om adelns och borgarklassens man, bönder och hantverkare hade inte råd med lyx.

På 1900-talet kommer den grå tjänstemannen i kostym in på scenen för att stanna under hela decenniet tills ett avspändare och ungdomligare mode tränger fram mot seklets slut, jeans och tröja. Varför utställningen glömmer bort det politiska modet på sjuttiotalet är en gåta. Mahjong blev en symbol för sjuttiotalsvänstern tillsammans med palestinaschal och näbbstövlar, men Stadsmuseet minns bara det Corrège-inspirerade optiska modet som aldrig slog igenom i Stockholms gatubild.

Om man före 1900-talet formade kroppen utifrån så kom nu den avklädda kroppen i centrum. Man kunde först visa en flik av huden på badstranden, småningom allt mer ända tills det snarare var en flik tyg som återstod då topless-modet slog igenom.

Modernitetens hygienism innebar ett nytt hälsoideal med sol och bad och rörelse, korsetterna blev mindre och rörligare, frisk luft och kalla avrivningar rekommenderades, gymnastik blev ett obligatoriskt ämne i skolan. Den ideala slanka kroppen växte fram. Tidigare mulliga kroppsideal blev nu snarare symbolen för underklass, brist på kontroll och smartness.

Så är vi här på gymet, Friskis och Svettis, solariet och alla de hundra andra ställena där vi formar vår fitness och bränner kalorier och fett. I dag finns över hundra adresser under rubriken ”Frisk-, hälsovård” i telefonkatalogens Gula sidor. Och samtidigt som de läckra kvarterskrogarnas antal mångdubblas så lockar veckopressen med bantningskurer inför sommarens badsemester.

Mest katastrofalt och motsägelsefullt visar sig den nya fitnessideologin i skolans lågstadium där tvåans flickor sitter i matsalen och räknar kalorier. De är åtta år!

Jag är böjd att hålla med Göran Greider när han i katalogen till utställningen pekar just på kommersialismens invadering av våra kroppar samtidigt som vi ser en epidemi av fetma och anorexi, två sidor av samma traumatiska förhållande till kroppen. Hans recept är ”Tala litet mindre om kroppen och litet mer om makten”.

Fotnot: Utställningen Den ideala kroppen. Stockholmare 1600–2000 visas på Stockholms stadsmuseum till och med den 16 september.

Maria Bergom Larsson