ÅSIKT

Den fantastiska historien om Alma Rosé

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Alma Rosé inför en konsert 1931. Foto ur boken ”Alma Rosé”.
Alma Rosé inför en konsert 1931. Foto ur boken ”Alma Rosé”.

När Alma Rosé föddes i Wien en novemberkväll 1906 befann sig hennes närmaste manliga anförvanter på operan, pappa Arnold som konsertmästare, medan morbror Gustav med efternamnet Mahler dirigerade. Den förste som dagen därpå skyndade hem till modern för att gratulera var familjens närmaste vän dirigenten Bruno Walter. När Alma trettiosju år senare blev häftigt sjuk försökte av alla människor Josef Mengele rädda hennes liv, men han misslyckades, mindre van som han var vid den aspekten på läkaryrket.

Alma Rosé växte alltså upp i en kulturellt-musikaliskt mycket gynnad miljö, mitt i Europas musikaliska hjärta, dotter till en av Europas mest beundrade musiker och systerdotter till en av de främsta tonsättarna och dirigenterna genom tiderna. Hennes far, Arnold Rosé, är möjligen inte så namnkunnig i dag, men han kan sägas vara den mest framstående musiker, som beklätt en konsertmästarpost. Han blev utnämnd till förste konsertmästare i Wienerfilharmonikerna 1881, innan han fyllt arton år, och stannade femtiosju år tills nazisterna sparkade ut honom 1938.

Som kammarmusiker var han unik. Med sin stråkkvartett, som existerade mer än ett halvsekel, uruppförde han Brahms sista kammarmusikverk, med tonsättaren själv vid flygeln, när så krävdes, och ett par decennier senare gick han och hans kvartett i bräschen för den moderna musiken och uruppförde Arnold Schönbergs stråkkvartetter. Hela den dåtida musikvärlden vördade Arnold Rosé, och hans dotter, som dyrkades av sin far, var en celebritet redan från födseln. Hon följde honom också i fotspåren, satsade på en violinistkarriär och kom mycket långt, men saknade det där lilla extra som krävs för att kunna slå igenom som solist. I stället gifte hon sig med Vasa Prihoda, samtidens vid sidan av Jascha Heifetz mest firade violinpyrotekniker (ett kort och misslyckat äktenskap, Prihoda var en egocentrisk diva och Alma kompromisslöst fordrande).

Men hon lät sig inte nedslås i sina ambitioner av den stäckta solistkarriären, och här börjar hennes livsöde bli kvinnohistoriskt intressant. Hon tycks nämligen i rikaste mått ha ärvt faderns och morbroderns exceptionella ledaregenskaper, samtidigt som hennes musikalitet var djup och hennes kunskaper gedigna. Tydligtvis var Alma Rosé en osedvanlig dirigentbegåvning, som säkert skulle ha gjort en lysande karriär, om hon haft annat kön. Som nu var föll det varken henne eller någon annan in att hon ens kunde försöka. I stället fick hon söka sig till den nisch som var möjlig: hon grundade och blev ledare för en ”damorkester”.

Den fick namnet Wiener Walzermädeln, och denna ganska stora orkester trimmade hon till en elitensemble, som enligt alla vittnesbörd framförde sin lättsamma repertoar på förbluffande hög nivå. Själv medverkade hon alltid både som solist och stehgeiger, och orkestern gjorde under trettiotalet omfattande och framgångsrika turnéer (bland annat Stockholm 1935).

Den första katastrofen kom 1938 vid Hitlers införlivande av Österrike med Tyskland. Det var inte bara Sverige som lade hinder i vägen för judar som flydde undan förföljelserna, och trots det fantastiska kontaktnät inom hela musikvärlden som Arnold Rosé och även hans dotter hade, var det endast med yttersta svårighet de efter lång tid lyckades sätta sig i säkerhet i England. Men där fick de svårt att försörja sig. Alma avgudade sin åldrande far och för att ekonomiskt kunna säkra familjen gjorde hon hösten 1939 det ödesdigra misstaget att anta ett anbud från Holland om en rad konserter. Där var hon kvar i maj 1940 när Hitlers trupper ockuperade landet och tre år senare efter ett misslyckat flyktförsök genom Frankrike hamnade Alma Rose i Auschwitz.

En orkester av manliga fångar fanns redan, och den högsta kvinnliga SS-ledaren Maria Mandel (avrättad efter kriget för sin brutalitet) ville konkurrera och visa att också kvinnor kan – en moraliskt mer perverterad kvinnosakskvinna än Maria Mandel har förmodligen aldrig existerat. En jämmerlig liten ensemble hade bildats av i huvudsak intill döden förskräckta familjeflickor och musikaliska amatörer, som kastats ur sin skyddade tillvaro, fått se alla sina anförvanter mördas och nu under svält och umbäranden sattes att spela för dödsdömda medfångar och avkopplingslysten SS-personal medan köerna ringlade sig mot gaskamrarna strax utanför musikbaracken.

För dem sattes nu Alma Rosé som ledare och tvingades därmed ta på sig den förmodligen svåraste uppgift en orkesterledare någonsin fått sig tilldelad. Misslyckades hon var de alla dödsdömda och hon gick in för uppgiften med hela sin energi, höll sig mentalt uppe genom att koppla bort omvärlden och kompromisslöst satsa på musiken.

Orkestern höjde sig, vilket är mångomvittnat, till en närmast otänkbar standard. Alma Rosé var dock ingen mjuk ledare som Bruno Walter utan en intensiv pultdomptör som sin morbror, och hon fick vissa fiender. Det gick igen när sångerskan i orkestern, Fanya Fenelon, på sjuttiotalet skrev en bok om orkestern som sedan filmades (Playing for time) och där porträttet av Alma enligt alla andra överlevande orkestermedlemmar är grovt förvanskat.

I Auschwitz var dessa musiker ytterst privilegierade, ingen av dem kom att skickas till gaskamrarna och de flesta överlevde även sjukdomarna och svälten. Det gjorde alltså inte Alma Rosé, som i april 1944 häftigt insjuknade i vad man i efterhand diagnostiserat som botulism. Hennes medfångar var förkrossade liksom bödlarna. Den musikälskande Josef Mengele gjorde sitt yttersta, Maria Mandel sörjde uppriktigt, och Alma Rosés lik behandlades med aktning och lades på ett slags lit de parade innan det brändes, en unik ära på detta ställe.

Det är väl tveksamt om en musiker någonsin förmått bringa tröst under så extrema omständigheter som Alma Rosé under denna höjdpunkt på hennes korta dirigentkarriär. Fångarna, som visste att de skulle dö vilken dag eller timme som helst, fick känna en sista svindlande fläkt av en annan och bättre värld, medan deras bödlar, som i god tysk anda var uppfostrade i djup respekt för den stora musiken, kände sig styrkta i sin verksamhet av samma toner. Aldrig har väl musikens fullkomliga avsaknad av egen inre moral illustrerats tydligare än vid Alma Rosés Auschwitz-konserter.

Den kanadensiske musikjournalisten Richard Newman blev på sjuttiotalet bekant med Almas bror som lyckats emigrera till Kanada, och fick genom honom kännedom om Almas öde.

Newman har sedan i mer än tjugo års tid forskat i hennes liv. Likt Gitta Sereny i hennes Albert Speer-forskningar har han sökt rätt på bokstavligen alla minnen som kan tänkas finnas bevarade, och redan på åttiotalet, när många vittnen ännu fanns i livet, intervjuade han en lång rad människor runt om i världen som på något sätt varit i kontakt med Alma Rosé. Den mycket omfattande biografi som Newman till slut lyckades sammanställa utgör en ytterst fascinerande och tankeväckande läsning.

biografi

Hon var kändis redan vid födseln, uppvuxen i Wiens musikaliska centrum, släkt med Gustav Mahler. Efter ett misslyckat flyktförsök fångades hon av nazisterna och fördes till Auschwitz där hon dirigerade kvinnoorkestern. När hon insjuknade 1944 försökte Josef Mengele förgäves rädda hennes liv. LENNART BROMANDER har läst en fascinerande biografi av Richard Newman .

Lennart Bromander