ÅSIKT

Sommarsamtal med en bödel

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hur ser en bödel ut? Han är femtioett år men ser äldre ut, talar med mjuk Texasdialekt medan sommarvindarna leker i hans gråa glesa hår. Vi sitter i ett lusthus i en park i Huntsville, centrum i det fängelselandskap som utbreder sig mellan Houston och Dallas. Därborta syns de höga tegelröda fängelsemurarna kring Walls Unit. Där ligger dödscellen där man avrättar folk - förra året satte man nytt rekord med 40 avrättningar.

Jim Willett är född och uppväxt i Texas, och andligen uppfostrad i den baptistiska rörelsen. Från 1998 fram till för någon månad sedan var han chef för Walls Unit och har varit ansvarig för 89 avrättningar.

Han tvekade först att ta jobbet:

- Men efter en veckas betänketid sa jag att jag skulle göra mitt bästa för att fungera väl, och hantera avrättningarna på ett smidigt sätt.

Vad menar han med smidigt?

- Fången - som nästan alltid är en man - kommer hit från Death Row i Terrellfängelset vid 13-tiden. Jag går dit och hälsar på honom. Då snackar jag bara om välbekanta saker, mest för att få en viss känsla för vem han är. Jag brukar vara generös med att låta honom ringa telefonsamtal. Vad vill han ha som sin sista måltid och har han tänkt sig säga några sista ord? Jag säger att om det tar mer än fem minuter kommer jag att ge honom ett tecken, vill ju inte avbryta honom. Till sist säger jag att jag kommer tillbaka och hämtar honom strax efter sex, och om han inte kan gå in i dödsrummet själv kommer någon att hjälpa till. Och nästan alltid svarar han: "Chefen, jag kan gå själv dit in." Ibland pratar vi också om vem som ska hämta kroppen.

Willet brukade sällan veta vad den som skulle avrättas var dömd för.

- Om jag tog närmare reda på vad han gjort, speciellt om han mördat barn, skulle det vara svårt för mig att tala med killen. Så jag väntade alltid till efteråt med att läsa något mera detaljerat om det, ibland kanske jag inte ens gjorde det.

Fem i sex på avrättningsdagens kväll gick Jim ner till dödshuset. Klockan sex kom ett samtal från statens justitieminister och strax därefter från guvernören som gav grönt ljus för avrättning. Fången hade bytt kläder för sista gången - de flesta vill ha sina civila kläder vid avrättningen - och flyttats till cellen strax intill dödsrummet.

- Jag säger hans namn och att det är dags. Han går tillsammans med prästen och fem vakter till in i dödsrummet, en av oss säger åt honom att stiga upp på britsen och lägga sig ner med huvudet på kudden. Innan jag kom dit fick de inte någon kudde. De fem vakterna har spänt fast honom inom en halv minut. Jag frågar alltid om remmarna sitter för hårt. Sen kommer medicinska gruppen och börjar fästa slangarna i hans högra arm medan jag småpratar med fången så han inte ska tänka på vad de gör, sen kan det vara lite knepigt att fortsätta att prata medan vi byter sida. Men för det mesta har gruppen fäst slangarna vid hans båda armar inom tre minuter. Och när han avrättas brukar jag be en tyst bön för hans själ och för hans offers själar.

Blev det lättare eller svårare med tiden? Han svarar att det var lättare när man visste hur det skulle skötas.

- Men att se någon dö - det kommer inte ens i närheten av att bli lätt. Jag tänker att nån måste i alla fall göra det, och jag gör varken mer eller mindre än vad någon av de tolv jurymedlemmarna eller domaren gör.

Och de skulle förmodligen svara samma sak som Jim. Och inte fördjupa sig i sådana fall där systemet kanske dödade en oskyldig människa. När han talar om fjolårets tuffaste avrättning - den av Gary Graham som dömdes på vittnesmålet från den som sade sig sett honom några sekunder i ljuset från en bilstrålkastare för åtta år sedan, medan andra vittnen gav Graham alibi - är det för att den var ett ordningsproblem.

- På ena sidan fängelset tusentals demonstranter med beväpnade Svarta Pantrar i spetsen, på andra sidan ett gäng motdemonstranter från Ku Klux Klan och poliser, alltifrån lokala ordningsmakten till FBI, däremellan. Det tog en halv vecka innan vi kom i gängorna igen.

Jims sätt att klara ut sina känslor var att skriva ner sina minnen efter varje avrättning. Hur mycket han skrev berodde på fången; var denne tystlåten kanske det blev en halv sida, men om andra blev det mer än två sidor. Kanske var det just skrivandet som gjorde för Jim vad det gjort för andra författare: att problem blev tydligare och människor blev synligare. För han skrev inte av sig skulden, utan skrev sig in i ett allt djupare tvivel på dödsstraffet.

- Jag säger inte att jag är motståndare. Men jag tvivlar. Om inte annat så därför att jag tvingats tänka så mycket på det, eftersom det har hänt om och om igen. Dödsstraffet stämmer inte med budet "Du skall inte dräpa." Det är min uppfattning. Även om jag aldrig har satt mig ner och diskuterat det med någon.

Vi svenskar tittar på varandra och inser samtidigt att också Jim, så bödel han är, inte är en ond människa, utan plågas av att ha varit alltför plikttrogen. Alla som passerar oss i lusthuset verkar känna Jim. Flera av dem är fängelsepersonal och han var alldeles nyss deras chef. De vet inte om att stora förlag bjuder över varandra om att få ge ut en bok baserad på hans anteckningar. När den boken ges ut kommer Jim själv att anklagas här i Huntsville - för att tveka, för att svika sina kolleger. Inte heller mordoffrens anhöriga eller de anhöriga till dem han avrättat kommer att sluta honom till sina bröst.

Jim Willett är levande bevis på att dödsstraffet inte innebär ett slut, som dess förespråkare säger, utan tvärtom början på en ny kedja av hat och anklagelser. Dödens trognaste tjänare, den som småpratar medan giftslangarna fästs i fångens armar, blir också ett offer. Medan den Texasguvernör han tjänat, den George W Bush som gav order om att avrättningarna skulle genomföras, lönats furstligt av en dödsstraffsälskande majoritet i USA:s högsta domstol: med att utkoras till USA:s president.

Under förra året avrättades minst 1 457 människor i 28 länder, enligt Amnesty. Men mörkertalet är stort. Nu växer opinionen mot dödsstraff över hela världen och nyligen hölls en konferens i Europarådets regi. Värst är Kina, som söker värdskap för OS 2008. Där har minst 18 000 avrättningar genomförts sedan 1990. Under förra året var siffran 1 000 personer.   I USA genomfördes 85 avrättningar i fjol. Men även i Japan existerar dödsstraffet, och i Ukraina, och i Iran, och i Kongo, och i Filippinerna, och i... DAVID AUGUSTSSON och LARS-ÅKE AUGUSTSSON reste till Huntsville, Texas, där de träffade och samtalade med en bödel, Jim Willett, ansvarig för 89 avrättningar.

David Augustsson Lars Åke Augustsson ( )