ÅSIKT

Staten och kapitalet sitter i samma båt

JOHN PILGER tar död på en av myterna om globaliseringen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Idén att världen håller på att tas över av gigantiska multinationella företag, som inte kan ställas till svars inför någon, har blivit populär i medierna. ”Regeringar tvingas spela rollen av undergivna lakejer åt storföretagsamheten”, förklarade nyligen Noreena Hertz, en oliktänkande finansanalytiker i London. Till och med USA:s regering har frånhänt sig den statliga makten; hon tog som exempel ”George W Bushs skamliga inställsamhet gentemot stora energibolag”.

Men trots alla de slående exemplen på storföretagens växande makt – till exempel att Motorolas årliga intäkter motsvarar hela den samlade årsinkomsten för Nigerias 118 miljoner invånare – vore det dåraktigt att tro att det är storföretagsamheten som på egen hand formar den nya världsordningen. Ett sådant synsätt leder till att kritiken mot globaliseringen avpolitiseras och reduceras till att handla om isolerade frågor som konsumentbojkotter, ”etisk handel” och ”uppförandekoder”. Det i sin tur gör att kritiken lätt kan neutraliseras. Och framför allt missar man det faktum att den statliga makten växer sig starkare, särskilt i västvärlden.

”Globaliseringen innebär inte att staten blir maktlös”, skriver den ryske ekonomen och aktivisten Boris Kagarlitsky, ”men däremot att staten avsvär sig sina sociala åligganden till förmån för repressiva funktioner, att regeringar befriar sig från ansvar och att de demokratiska friheterna avskaffas.” Illusionen om den försvagade staten är tilltalande; den har utnyttjats som rökridå av flera av den moderna, centraliserade statsmaktens arkitekter. I Storbritannien koncentrerade Margaret Thatcher makten på högsta statliga nivå på ett sätt som saknade motstycke i fredstid, samtidigt som hon påstod sig göra motsatsen; Tony Blair har gjort likadant. Det europeiska projektet handlar helt och hållet om att utvidga statsmaktens gränser. Det totalitära Kina har anammat den ”fria” marknaden och samtidigt konsoliderat sin vittförgrenade statsapparat. De auktoritära regeringarna i Singapore och Malaysia åstadkom något liknande samtidigt som de växte sig starkare. (Blair är full av beundran för Singapore.) I Indonesien blev staten allt mäktigare medan Världsbanken hyllade landets diktator som globaliseringens ”mönsterelev”.

Men den amerikanska staten överträffar dem alla och den har aldrig varit mäktigare än i dag. Föreställningen att George Bush är inställsam mot stora energibolag (och borde skämmas för det) är mer än lovligt naiv.

De stora oljebolagen, liksom de stora vapentillverkarna och agribusinessföretagen, har alltid levt i symbios med USA:s presidenter och regeringar. Att staten är den dominerande parten i denna kärleksrelation har det aldrig rått något tvivel om.

Sådan är ”the American way”. Flera av de största företagen skulle inte klara sig utan stöd från regeringen. Cargill Corporation till exempel, som dominerar den globala handeln med spannmål, skulle aldrig ha uppnått sin monopolställning om det inte vore för massiva statliga subventioner till USA:s agribusiness och amerikanskt ”matbistånd” som syftade till att underminera jordbruket i utvecklingsländer.

Det var den triumferande amerikanska staten som vid det historiska mötet i Bretton Woods i USA 1944 utformade det nuvarande globala ekonomiska systemet. Avsikten var att den amerikanska militären och näringslivet skulle ha obegränsad tillgång till mineraler, olja, marknader och billig arbetskraft. Det amerikanska utrikesdepartementets främste imperialistiske strateg George Kennan skrev 1948: ”Vi har 50 procent av världens rikedomar men bara 6,3 procent av dess befolkning. I denna situation är vår verkliga uppgift för den kommande perioden att utforma ett system av relationer som gör det möjligt för oss att bevara denna ojämlika position. För att lyckas med det måste vi befria oss från all sentimentalitet. Så vi bör sluta tänka på mänskliga rättigheter, höjd levnadsstandard och demokratisering.”

Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) skapades för att genomföra denna strategi. De är baserade i Washington, där en navelsträng förbinder dem med det amerikanska finansdepartementet några kvarter bort. Det var här som fattigdomens globalisering och taktiken att använda fattiga länders skuldbördor som kontrollinstrument utformades.

John Maynard Keynes, den brittiske representanten vid Bretton Woods, protesterade mot de amerikanska planerna och föreslog att fordringsägande nationer skulle beskattas i syfte att förhindra att fattiga länder hamnade i evig skuldsättning. Han informerades då om att Storbritannien skulle gå miste om de krigslån från Washington som landet var i desperat behov av om han höll fast vid sitt förslag.

Mer än ett halvt århundrade senare har gapet mellan den rikaste respektive fattigaste femtedelen av mänskligheten fördubblats, och ”strukturanpassningsprogrammen” har skapat ett skuldimperium som är större än det brittiska imperiet var när det nådde sin höjdpunkt.

Faran med den ”moderata” inställningen, som vägrar att ens ta i betraktande de västerländska statsmakternas rovgirighet, är att den lätt kan utnyttjas i andra syften. Världsbanken och IMF, som nu utsätts för hårdare kritik än någonsin, har utformat sin överlevnadstaktik med just denna försiktigt kritiska inställning som räddningsplanka. Över en natt har IMF, den främsta av alla procentare, börjat låta som en institutionell Moder Teresa.

”Att utrota fattigdomen är vårt uppdrag”, fick jag veta i Washington. Både IMF och Världsbanken, liksom den västerländska maktens nyaste tillskott, Världshandelsorganisationen (WTO), förordar nu ”dialog” med ”moderata” icke-statliga organisationer (NGO:s) som är kritiska mot globaliseringen, och utnämner dessa till ”seriösa motståndare” till skillnad från ”huliganerna” som protesterar ute på gatorna.

Blairs departement för internationell utveckling använder också den här taktiken; det kallar in ledande NGO-företrädare för ”konsultationer” och inbjuder dem till och med att vara med och formulera regeringens politiska avsiktsförklaringar. Effektiviteten i denna neutraliserings- och kollaborationsstrategi bör inte underskattas.

Efter den framgångsrika attacken mot Världshandelsorganisationen i Seattle för två år sedan krävde mer än 1 200 grupper och organisationer från 85 länder ett ”moratorium” för ytterligare handelsliberalisering och en ”granskning” av WTO:s politik. Detta sågs som ett första steg på vägen mot att förändra organisationens politik. Globaliseringsivrarna var förtjusta, eftersom WTO:s legitimitet inte ifrågasattes. Men denna hemlighetsfulla, totalitära, fullständigt odemokratiska organisation är den mest giriga som någonsin skapats av imperiemakterna. Tidskriften The Economist kallar den ”embryot till en världsregering” – som ingen har röstat på.

De ”seriösa” kritikerna får se upp.

John Pilger, Översättning: Tor Wennerberg