ÅSIKT

Det nya livet - här och nu

CLAES WAHLIN skärskådar Historien och Nationen hos två prosa-
debutanter

1 av 2 | Foto: MARIA ÖSTLIN
Zadie Smith.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Liksom i ett antal teaterföreställningar riktade mot en ung storstadspublik, som jag för litet sedan dristade mig till att kalla relationsstycken, så visar två nyutkomna prosadebutanter att det som ger människan en identitet i dag handlar om det närvarande, det som är här och nu.

Prosan är fortfarande en närmast självklar genre för att skärskåda individens förhållande till storheter som Historien, Nationen och Samhället. I Sverige har Mats Kolmisoppis Jag menar nu fått stor uppmärksamhet och i England har Zadie Smiths roman White Teeth (Vita tänder) hyllats. Båda författarna är födda i mitten av 70-talet och båda har en så kallad mångkulturell bakgrund. Kolmisoppi har skrivit en novellsamling, Smith en roman på dryga 500 sidor.

Det finns flera teman som går igen i Kolmisoppis noveller, främst nomadtillvaron och ett slags psykologisk bristkänsla eller rent av en existentiell tomhet som präglar karaktärerna. Novellerna färgas av en knappt uttalad känsla av meningslöshet som karaktärerna försöker besvärja genom att närma sig olika kollektiv eller sammanhang.

Smiths roman handlar också om nomader, invandrande indier i England kluvna mellan sitt etniska urprung och sin tillvaro som ett slags andra klassens medborgare i den forna kolonialherrens hemland. Hos Smith möter vi också en rad kollektiv, veganer och religiösa fundamentalister, som har sina skandinaviska fränder i Kolmisoppis datahackers, skateare eller enfrågeaktivister.

Kolmisoppis karaktärer är ständigt på väg, de befinner sig gärna mellan platser och försöker med varierande framgång att fästa sig vid olika sammanhang utan att de egentligen vet vad de söker. I varje kollektiv finns det ikoner, berömda skateboardåkare, legendariska hackers eller politiska motståndsmän. Liksom hos Smith håller sig varje grupp med sin egen historieskrivning och kulturhjälte.

Dessa postmoderna stammar lever för stunden och det närmaste, de som har politiska ideal (syndikalister, vänstergrupper) skildras med ett slags kall nostalgi, som något som egentligen inte längre är möjligt utan hör till en svunnen tid. I nästan varje novell sipprar det traditionella samhällets sammanhållande strukturer och värderingar in.

Det kan vara grannarna som har fest, röster från kärnfamiljen eller politiska partier. Inget förmår tillfredsställa den psykologiska eller existentiella bristen hos karaktärerna. Det sociala kittet finns bara i den närmaste omgivningen, men lyckas inte ersätta den gemenskap som de traditionella trossystemen (ideologi, religion) en gång skapade.

Hos Zadie Smith är historien och nationen berättelser som inte längre tjänar något syfte. Här finns tillbakablickar till ett slags identifikatoriska urscener, till exempel Samads farfarsfarfar som skall ha skjutit det första skottet mot kolonialherrarna i ett uppror 1857, men dessa saknar relevans för den yngsta generationen. Deras liv som andra- eller tredjegenerationsinvandrare har liksom för Kolmisoppis karaktärer enbart med det närvarande att göra. Den personliga identiteten skapas via gruppen, som blir ett sätt att förverkliga olika föreställningar om det egna livet, till exempel Millat i White Teeth som tror sig leva i en amerikansk actionfilm och därför söker sig till muslimska fundamentalister för att de är så tuffa.

Hos Smith möter vi ständiga katastrofer. När olika kollektiv möts (vilket de ständigt gör) är konflikten nästan oundviklig. Hos Kolmisoppi kretsar de oftare avskilda från varandra, och om det blir en konflikt (som i Stort O, stort A) handlar det om traditionen mot nuet.

Zadie Smith slåss i stället mot genren. Genom att ständigt alludera till klassiska, engelska romaner ställs en död litteraturkanon mot en levande verklighet. Smith relativiserar konstruktionen av gemensamma, vertikala berättelser (historien, nationen) och visar i stället hur identiteten konstrueras horisontellt, utifrån det vi ser och känner här och nu. I viss bemärkelse kan man säga att White Teeth omfattar Jag menar nu, novellerna skulle kunna ingå som episoder hos Smith. Kolmisoppis val att inte knyta ihop novellerna till en roman accentuerar stamstrukturen i dagens samhälle. Den värde- och erfarenhetsgemenskap som romanen vilar på finns inte längre.

Om det hos Smith fortfarande finns hopp, mindre för samhället än för romanen, så återstår hos Kolmisoppi endast de små berättelserna.

Det demokratiska välfärdssamhället fästat i en tradition vars kontinuitet borgar för framtidsvisioner har ersatts av omsorgen om det lilla. Det kan sedan handla om personliga relationer, att protestera mot plågsamma djurförsök eller att rädda en försurad insjö. Det lokala ges företräde framför det globala, paradoxalt nog i en värld där det pratas mer om det senare, fast människan allt mer lever i det förra.

Claes Wahlin