ÅSIKT

Vad var det som hände?

GUNDER ANDERSSON läser en gedigen avhandling om Vilgot Sjöman

KULTUR

Filmvetenskap

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anders Åberg

TABU. FILMAREN VILGOT SJÖMAN

Filmhäftet, Lund

Vilgot Sjöman
Foto: Per Björn
Vilgot Sjöman

Jag undrar om inte Vilgot Sjöman hör till de mest misskända i samtida svenskt kulturliv.

Annorlunda var det förr. Redan bokdebuten med romanen Lektorn (1947) ansågs osedvanligt "mogen". Filmdebuten med Älskarinnan (1962) likaså: överraskande "mogen". Däremellan låg tio år av bokskrivande, kulturjournalistik, filmkritik, ett originalmanus för film (Lek på regnbågen, regi Lars-Eric Kjellgren - det var på den stenålder då en författare fick sitt manus filmat rakt av, utan manuskonferenser och dramaturgterror).

Med filmatiseringen av Lars Görlings 491 (1964) fortsatte den framgångsväg som sju år senare, med Troll (1971) skulle övergå i en Golgatavandring. Däremellan låg Jag är nyfiken - gul och blå (1967 och 1968), mer omskrivna för sina sexscener än för vad de försökte säga om samhället. Pyramidala publiksuccéer, men utskällda av en alltmer sekteristisk vänster.

Det intressanta med Anders Åbergs avhandling Tabu. Filmaren Vilgot Sjöman är hans inträngande redovisning av hur konsekvent Vilgot Sjöman hela tiden varit. Berättarformerna har skiftat, verken har vrenskat och knakat i fogarna ibland. Men oavbrutet kommer han tillbaka till samma grundteman: den infantila låsningen, den förlorade oskulden, det personliga ansvaret.

Vilgot Sjöman har som filmare arbetat i spänningsfältet mellan konst och politik, mellan samtidsskildring och självgestaltning. Det senare framgår redan av ett par titlar: de två Jag är nyfiken-filmerna och Jag rodnar (1981). I alla tre tar han själv aktiv del i handlingen. Men också i kriminalvårdsdramat Ni ljuger (1969) är han medagerande. I och med detta upphävande av gränsen mellan fiktion och jagnärvaro tar han mer definitivt än någon annan svensk filmregissör steget in i modernismen.

Hans utveckling går ryckvis framåt, och inspirationskällor finns, både estetiska och dagsaktuella. Älskarinnan är ett kammarspel i Bergman-stil. I Nyfikenfilmerna finns delvis Jean Rouchs "cinéma vérité" i bakgrunden. Ni ljuger speglar KRUM-debatten och är ett försök att i tidens anda ta sig an kriminalvården - men också att vara vänstern till lags. Lyckliga skitar (1970) fångar i komedins form upp en tidsanpassad arbetarromantik, och En handfull kärlek (1974) var en variant på en vanlig 70-talsfigur: stor epik om arbetarrörelsens barndom, med klassvek som ett tungt tema i botten.

Åbergs avhandling går fram till och med Tabu (1977), en film som betydde att Sjöman efteråt definitivt tappade den stora publiken. Tabu hade över 90 000 åskådare. De fem långfilmer han gjort sedan dess har setts av dryga 33 000.

Vad var det som hände? Kanske att en ny tidsanda var på väg. Borta var 60-och det tidiga 70-talets öppenhet för provokationer och nya impulser. Ett tecken i tiden var att vi 1976 fått den första borgerliga regeringen på över trettio år. Samhällsdebatten gick åt höger.

Intressant är inte minst att Sjömans långa smekmånadstid med filmkritiken var över. Tålamodet hade anfrätts åtskilligt redan med Troll, som på många håll klassades som obegriplig. Med Tabu var måttet rågat. Ingen såg beröringspunkterna mellan Troll och Nyfikenfilmerna eller linjen bakåt från Tabu till debutromanen Lektorn.

Tematiskt var alltså mycket lite förändrat, som Åberg visar, även om Tabu uppvisar ett tydligt äckel inför vad Sjöman upplever som hyckleriet inom 70-talets vänster. Det var formen som var ny, i Troll och Tabu. Kritiken hängde inte med.

Här förväntade man sig att regissören någorlunda skulle hålla sig till en äktsvensk kanon av igenkännbar verklighet - och så kom han med filmer som vette åt Pasolinis provokationer. Resultat: avståndstaganden och raseri. Samtidskoden slog till. Experimentens och konstfilmens tid var förbi - och skulle egentligen inte återuppstå förrän med Roy Anderssons Sånger från andra våningen.

Det är en gedigen och infallsrik avhandling Anders Åberg gjort. Inte minst gäller det avsnittet om hur "svensk films andra storhetstid" på 60-talet kom till. Tidigare hade filmregissörer i huvudsak hämtats från teatern, nu kom författarna på bred front och tillförde på olika vis, via en ny essäistik, den nystartade filmtidskriften Chaplin och annat, filmen nytt kulturellt kapital. Det blev också författare som blev först ut i en ny regissörsgeneration: Vilgot Sjöman, Bo Widerberg och Jörn Donner.

Ett annat resultat av denna nya tidsanda, med konstfilmen i fokus, var statens beredvillighet att avstå nöjesskattspengar för tillkomsten av Svenska Filminstitutet.

Vilgot Sjöman var med om hela denna process från början. Man kan rent av säga att han bidrog till att driva fram den. Det som kännetecknat hans regigärning är dessa ständiga ifrågasättanden, uppbrotten från erövrade positioner.

Han sågs från början, efter Älskarinnan, med all rätt som en lärjunge till Ingmar Bergman. Fadersupproret kom redan med Nyfiken-filmerna. Sedan dess har han gestaltat sina personliga "dämoner" (för att tala bergmanska) på ett långt mer variationsrikt vis än läromästaren. Och när denne alltmer började kräla tillbaka mot modersskötet och in i det privata fotoalbumet har Sjöman hela tiden hållit fast i en ankartross, förankrad i en social verklighet, härhemma eller bortom horisonten.

Vilgot Sjömans samlade oeuvre må vara spretigt, nog hör han till de alltför missförstådda och orättmätigt marginaliserade i samtidens svenska filmhistoria.

Två randanmärkningar bara till Anders Åbergs på många vis lysande avhandling: det är obegripligt att han missat Spanienkämpen, syndikalisten och redaktören Rudolf Berners betydelse för den unge Sjömans filmintresse. Spanientemat i Jag är nyfiken - gul är direkt avhängigt Berners inflytande.

Sedan kunde han gott ha nämnt att den rasande debatten i samband med 491 (och Ingmar Bergmans Tystnaden) fick direkta, politiska konsekvenser som vi fortfarande lider under: bildandet av partiet Kristen Demokratisk Samling, numera Kristdemokraterna.

Gunder Andersson