ÅSIKT

När det bräckliga jaget försöker hålla drifterna i schack

Maja Lundgren om en Freud som flirtar med spådamer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Människor som är skeptiska mot psykoanalysen - ungefär som man kan vara skeptisk till ockulta fenomen - men som har läst lite Freud brukar hävda att han hursomhelst var en god författare. Hans analogier (liknelser, metaforer och allegorier) är ibland svindlande. Katter är självständiga djur, Freud är en poet.

I det sjunde bandet av Freuds samlade skrifter, Neuros och psykos. Småskrifter, finner man bland annat en liknelse som är torr och saklig, inte något poetiskt fyrverkeri utan ett nyktert konstaterande. Det rör sig om ett försök att åskådliggöra och förklara paradoxen att det bräckliga jaget kan hålla driftprocesserna i schack. Freud väljer att belysa detta med ett exempel ur politiken:

"Antag att en viss fraktion i en stat värjer sig mot en föreslagen åtgärd, som skulle svara mot den stora massans önskemål. Denna minoritet bemäktigar sig sedan pressen, bearbetar genom pressen den suveräna "allmänna opinionen" och genomdriver på så sätt att det planerade beslutet inte blir av."

Så långt jämförelsen mellan överjaget och den härskande klassen. Mellan driftsprocessen och den stora massan. Bortträngning och förtryck. Exemplet är hämtat ur Hämning, symptom och ångest från 1925, en av skrifterna i detta sjunde band. (Ett band som för övrigt kräver sin läsare. Den allmänintresserade får ofta lägga manken till. Jag gissar att även de facklärda måste göra det.)

När Freud undersöker begreppet hämning utgår han ifrån fyra grundläggande jagfunktioner: sexualfunktionen, ätandet, rörelseförmågan och yrkesarbetet. En frisk människa hävdar Freud kännetecknas av att kunna arbeta och älska. Och äta och röra på sig - grovt förenklat utgör hämningen en inskränkning av någon av dessa funktioner på grund av en konflikt med överjaget (idealen) eller detet (driftsprocesserna). Jag ska inte gå in närmare på denna artikel, främst för att Freud senare ställde sig kritisk till den och (enligt den redaktionella kommentaren) till och med skrev följande i ett brev: "Länge var frågan om den inte borde ha förblivit oskriven. Men ödet ville annorlunda."

Ibland är Freud inte lika ödmjuk. "Detta låter ju helt övertygande" - med jämna mellanrum dyker det upp en sådan freudiansk formulering. "Detta låter ju helt övertygande och måste tillfredsställa var och en som kan sätta sig över de många gåtfullheter som..." Så låter Freud när han är som envisast. Kanske för att han har uppförsbacke. Vad som här (i artikeln Psykogen synstörning ur psykoanalytisk synvinkel) ska framstå som övertygande är att hysterisk blindhet - ett fenomen jag inte vet om det förekommer idag - uppstår genom självsuggestion. På samma sätt som en hypnotisör kan få en människa med anlag för somnambulism att bli blind på experimentell väg, så suggererar hysterikern sig själv till blindhet. Anledningen till detta är enligt Freud att det sexuella inslaget i skådandet har blivit så starkt hos hysterikern att medvetandet tappar kontrollen över synen. Skådelusten tar över, vilket leder till blindhet. Det är svårt att hänga med Freud här. Han menar att blindheten inte är en direkt konsekvens av bortträngning, utan att driften "hämnas" på medvetandet genom att ta kommandot över ögonen - och göra hysterikern blind. Det är alltså driften som är hypnotisören.

"Man ser lika ofta människor insjukna när de sviker ett ideal som när de vill leva upp till det", skrev Freud i Olika typer av neurotiskt insjuknande från 1912. Att spika upp på väggen.

Här kommer ett freudianskt exempel på plötslig nonchalans: "Jag avstår från att ge exempel till stöd för denna sats." Den oexemplifierade satsen i fråga är intressant: "Ett hysteriskt symptom är ett uttryck för å ena sidan en manlig å andra sidan en kvinnlig omedveten sexuell fantasi" (Hysteriska fantasier och deras förhållande till bisexualitet, 1908). I denna artikel får man även en vacker snabbskiss av en dagdrömmare: "På gatan känner man emellertid lätt igen den i dagdrömmeri försjunkne på ett plötsligt, liksom frånvarande småleende, på att han talar för sig själv eller på den påskyndande, småspringande gången, varmed han betecknar höjdpunkten på den drömda situationen."

Vad slår man upp först i Neuros och psykos. Småskrifter? Förmodligen någon av de två småskrifter som handlar om telepati: Psykoanalys och telepati (1921) eller Dröm och telepati (1922). Det finns förstås många andra suggestiva rubriker - Karaktär och analerotik från 1908 (som i den redaktionella inledningen med ett understatement sägs ha "väckt uppseende" då den publicerades), eller varför inte Ett barn blir slaget. Bidrag till kännedom om sexuella perversioners uppkomst från 1919. Båda är kloka skrifter, vilket man dock inte kan säga om de båda skrifterna om telepati. Åtminstone inte den ena.

Det märkliga är att Freud, som hela tiden garderar sig mot ockulta fenomen och inte vill att psykoanalysen ska förblandas med fantasterier av olika slag, är så godtrogen och lagd åt övertro när det kommer till telepati. I Dröm och telepati är han skeptisk ända till slutet, då han plötsligt gör en tvärvändning och antyder att det hela nog finns ändå. I Psykoanalys och telepati anför han några exempel som bevis, som inte är särskilt övertygande (olika spådamer spelar viktiga roller). Han slår också fast att det redan är bevisat men att detta inte får komma till massans kännedom, eftersom massan skulle ta det som en förevändning för att göra sig av med "det tyngande tanketvånget". "Ett fruktansvärt sammanbrott för det kritiska tänkandet, det deterministiska kravet och den mekanistiska vetenskapen kan då förestå", skriver han. Ändå sitter Freud själv där och citerar spådamer vars profetior han bara känner till genom hörsägen.

psykologi

Maja Lundgren ( )