ÅSIKT

Som ett eko - hundra år senare

ULRIKA STAHRE reser till konsten i Finland

1 av 5
Akseli Gallen-Kallela: "Conceptio artis", 1894.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Valle Rosenbergs stöddiga självporträtt pryder affischer och katalog till Ateneums stora samlingsutställning Yta och djup. Den tidiga modernismen i Finland 1890-1920 och stöddig var också tiden som ska fångas.

Strax före sekelskiftet rörde sig de finska liksom de svenska konstnärerna ner till kontinenten och Paris. Vindarna fläktade av allt det nya och likheterna mellan dessa tidiga modernister är många både konsthistoriskt, tematiskt och stilistiskt. Det kan förstås förklaras med att både Sverige och Finland befann sig i periferin och sökte sig mot centrum. Skillnaden är att den finska nationen var yngre och dess nationalromantik därför hade något annorlunda förtecken.

På utställningen har kronologin förtjänstfullt brutits upp och olika teman har styrt hängningen. Så kan man finna Akseli Gallen-Kallelas Kalevala-målningar intill expressionistiska landskap av den mycket drivna Ellen Thesleff, Magnus Enckells stillsamma klassicistiska måleri bredvid Helene Schjerfbecks.

Den tematiska indelningen bygger på både form och motiv och är ett försök att se en brytningstid på ett nytt sätt. Konsten vandrar inte fram i tydliga rader, den rör sig som allt annat i mycket mer komplicerade mönster. De teman man bestämt sig för är inte specifika för just den finska konsten men de speglar både urbanisering, snabba förändringar och ökat konstnärligt självförtroende. Inslaget av grubbel och fundering kan kanske hänvisas till ett nordiskt vemod men måleriet klingar alldeles för mycket av kontinenten - Matisse, Chagall, Picasso.

Yta och djup skildrar ett massivt kollektiv. Sedan kan man fundera på brytpunkter mellan olika teman: både när drömmen om något annat och ursprungligt och den oroande samtiden behandlas finns målningar som skildrar ett arbetande folk. Det är svårt att uppfatta i hur hög eller låg grad måleriet ville och förmådde stå mitt i samhället.

På Pori Konstmuseum har man valt att visa en tematisk, internationell och genreblandad utställning över sommaren: Empathy: Beyond the Horizon. Ambitionerna är höga, temat spinner loss i gränsområden mellan konsten och det okända, det kända, verkligheten, vetenskapen. Här tycks det faktiskt som att cirkeln sluts: sekelskiftesmålarnas skildringar av yttre och inre verkligheter, begynnande samhällskritik och tänjandet av konstens möjliga former, får ett eko hundra år senare.

Empathy är en spännande utställning och man har vågat blanda friskt. Hugo Simbergs akvareller från sekelskiftet, föreställande möten med djävulen och döden, Vija Celmins känsliga litografier över naturfenomen och landskap, Veli Granös stora rumsinstallationer på temat utomjordiska möten och strävanden bort från en förspilld civilisation. Allt möts och nöts och guldkornen, Lene Bergs video 33 minuter respektive Susan Hillers Wild Talents (som visades i höstas på Tensta konsthall) sänder rysningar av välbehag och den titel som först verkade så konstig - empati är ju inget lättfunnet eller lättdefinierat begrepp - faller smidigt på plats.

Mystiken delar rum med ett ekologiskt tema vilket är begripligt om man vill förstå vad det är att vara människa. Maria Thereza Alves har samlat frön från lastfartygs ballastjord och dessa gror och växer i ett växthus. Konstverket utgår från hamnstaden Pori och för ut i en större värld. Frön från ballastjorden har i alla tider rest runt jordklotet, funnit nya platser, anpassat sig, skötts av främmande människor. En vacker bild av jordens litenhet, växtrikets fundamentala nödvändighet för mänskligt liv. Växten rotar sig, vi flyr vidare. Kan man komma så nära och samtidigt så långt bort från Helene Schjerfbecks melankoliska cypresser?

konst

Ulrika Stahre