ÅSIKT

Karnevalen i Genua

Fattigbönder från tredje världen, homosexuella från de hippa storstäderna, hackers, utvisningshotade invandrare och påvens unga aktivister – alla kommer till Italien för att driva med makten. OLLE SVENNING rapporterar inför G 8-mötet som startar på fredag

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Silvio Berlusconi har inspekterat Genua, inom kort mötesplats för världens åtta rikaste länder och för världens alla kritiker av den globala kapitalismen. Berlusconi, en perfekt symbol för den nya härskarmakten, uttalade sig berömmande om polis och säkerhetsanordningar.

Blomsterdekorationerna hade dock vissa brister. Blommorna ska lysa i tre färger, som Italiens flagga, sa Berlusconi.

Slagorden pryder redan väggar och torg: ”Belägra åtta och befria därmed alla.” ”Resignation är detsamma som permanent självmord.”

Berlusconi, van att regissera hela Italien, kommer inte att bli mötets huvudrollsinnehavare. Kampen om den posten står mellan påven och den fransk-spanske sångaren Manu Chao.

Den åttonde juli förvandlade sig påven till den fattiga världens talesman. ”Ni måste lyssna till skriet från de många i de fattiga länderna.”

Han vände sig till västvärldens makthavare och till den rika världen. De stora klyftorna mellan rika och fattiga är ett hån mot människovärdet, det strider mot all mänsklig etik, sammanfattade påven.

Vänstertidningen Il Manifesto, en aning skeptisk till påvemaktens radikalisering, drog slutsatsen att för Johannes Paulus är kapitalismen vår tids stora synd.

Flera kardinaler kommer att förena sig med de folkliga kritikerna under G 8-mötet, som också får stöd av en av den katolska världens främste, Oscar Rodriquez Maradiaga från Honduras. En möjlig efterträdare till Johannes Paulus.

I papa boys, så kallas påvens unga aktivister. De finns i fyrtiotvå olika organisationer och de har skrivit ut ett eget ekonomiskt program som bland annat kräver skuldavskrivning för de fattiga länderna. Vatikanens tidning L’Osservatore Romano varnar för den elit som kontrollerar vetenskap, teknik, kommunikationer och naturresurser. Det låter som ett signalement på Italiens egen premiärminister.

Vatikanens antikapitalism måste rimligen tolkas också i maktpolitiska termer. Den väldiga kyrkan får inte hamna i opposition till den fattiga världens folk eller uppfattas som maktens utvalda övertalare. En tydlig skillnad mellan påven och vår mer provinsielle och inställsamme Alf Svensson.

I Italien förbereds för närvarande en gigantisk karneval: en folklig fest, en drift med makten, en föreställning som kunde har iscensatts av Dario Fo. Numera behövs inga utvalda regissörer. En bred front av fattigbönder från tredje världen, homosexuella från de hippa storstäderna, människor från skjulförstäder i Indien, jordlösa från Latinamerika, supertekniska, unga hackers, Ken och Barbie (nyfrälsta), utvisningshotade invandrare, fackföreningsrörelsen i Europa och så det besynnerliga nätverket Lilliputtarna.

G 8:s alla ledare kommer att vara med i paraden, som gummimasker. De får marschera bredvid fattigbönder som bär på en väldig tårta. Ur den är skuren åtta feta bitar och så de små, små smulor som tredje världen får hålla till godo med på det stora universella tårtkalaset.

Alternativet då, vad ska ersätta den globala kapitalismen? Argumentet framförs ofta och särskilt entydigt av sådana som bara förmår se en enda väg. Alltså den vi trampar fram på i dag.

Proteströrelserna är tack och lov inte entydiga. De hämtar inspiration, idéer och praktik från både Marx och Krapotkin, från såväl Martin Luther King och Gandhi som från Franz Fanon. De lyssnar både till José Bové och Amartya Sen. Och de studerar noga såväl subcomandante Marcos som James Tobin. Diskussioner. seminarier, manifestationer kommer att fylla Genua.

Rörelserna hålls samman av den gemensamma motståndaren, alltså den globala och totalitära kapitalismen. Kritiken kan ha olika laddning: mot företagens miljöexploatering, mot biotekniska experiment på människor, mot svältlöner och usla arbetsvillkor, mot kommersialisering av mänskliga behov och värderingar, mot politikens underkastelse under Marknaden.

Ur detta ”mot” skapas utgångspunkter för alternativen. Globaliseringen underifrån kan aldrig växa sig stark på annat vis än via samtal, diskussioner, manifestationer. Man gör inte revolution (om det skulle kunna kallas så) ovanifrån.

Dagen före G 8-mötet kommer piazza del Duomo i Milano att fyllas av sång, dans och av låten Ultima estación, esperancia (Nästa station, Hoppet). Hundratusen väntas dit för att förbereda resan till Genua och för att lyssna till Manu Chao. Proteströrelser håller förstås inte enskilda ledare; Manu Chao skulle kanske kunna kallas försångare. Hans mest kända sång, Clandestino, handlar om de invandrare som kallas illegala, ”underjordiska”. De har klivit upp, gjort sig synliga och kommer att demonstrera i Genua. Musiken är Manu Chaos. Han berättar att han har en särskild dröm, nämligen en vecka då inte en enda illegal arbetare går till jobbet. Då skulle hela Europa stängas. Jordbruk, fabriker, service, allt skulle stå still.

Rent symboliskt kommer demonstranter att ta sig in i den ”röda zon” polis och militär byggt inne i Genuas gamla stad och stadskärna. ”Ingen ska få sätta gränser för eller spärra av människor.”

Om några dagar drar hundratusentals demonstranter till den gamla sjöstaden. De kommer med bil, specialtåg, cykel, till fots. De vet vilka spärrar de ska undvika. Lättast att passera via Slovenien. De har skrivit ut förhållningsorder.

Nästa station Genua.

Olle Svenning, Neapel (kultur@aftonbladet.se)