ÅSIKT

Skotten i Göteborg – och lögnerna

Mats Deland ställer några besvärliga frågor till polisen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Våldet i Göteborg har inte överallt lett till moralisk panik och rop på mer vapen till polisen. Europol har tagit emot ett knappt tusental namn på personer som haft med polisen att göra i Göteborg (bland dem mitt - som presskortslös reporter för en veckotidning fick jag vid ett tillfälle närmare studera det tillfälliga häktet i Kviberg). Kanske börjar saker och ting lugna ner sig. Senast i onsdags sa den franske utrikesministern Hubert Vidrine, enligt AFP, att "vi kan inte fortsätta att organisera storskaliga internationella möten under polisbeskydd; vi måste bygga ett system för dialog".

Samma självrannsakan finns inom vänstern: vänstertidningar som Arbetaren, Internationalen och Yelah ger stort utrymme åt en självkritisk debatt, Ordfront ordnar ett seminarium som kanske blir en bok, Teater Tribunalen ordnar just en tribunal och Göteborgsaktionen samlar in vittnesmål från händelserna. I landsortstidningar som Dalademokraten släpps aktivister fram för att ge en helt annan bild än den som storstadspressen trummade ut.

Likväl är det fortfarande den bilden som styr det rättsliga förfarandet efter kravallerna. Först efter att tidningen Arbetaren verkligen kontrollerat en del uppgifter visade det sig till exempel att insatschefen Håkan Jaldung ljugit om de berömda radiostörningarna. De ungdomar som greps i en lägenhet och som av Jaldung utpekats för att ha orsakat polisiär förvirring under fredagen kunde inte ha påverkat händelserna vare sig vid Avenyn eller Vasaplatsen eftersom de greps natten innan! Men den lögnen har cirkulerat utan att någon av de stora tidningarnas journalister reagerat.

I de åtal som hittills publicerats talas det om fyra organiserade, förberedda upplopp. Jag tror inte att någon som varit på plats kan acceptera den beskrivningen, ens av det som hände på Avenyn, och definitivt inte av de förtvivlade våldsutbrotten vid häststormningen inne på skolgården på Hvitfeldtska gymnasiet eller av det som hände vid Vasaplatsen. Som det fjärde upploppet i Göteborg anges inringningen av några hundra ungdomar på Järntorget under lördagskvällen. Jag har ännu inte hört någon, inte ens polisen, påstå att något som helst våld eller ens olydnad utövades från demonstranternas sida vid det tillfället (däremot blev några sittande demonstranter hundbitna).

Fortfarande har jag inte heller hört någon trovärdig förklaring till den aktionen. Den officiella motiveringen, att man jagade en polishatande skjutvapenbeväpnad terrorist, kan inte tas på allvar. Skulle man i så fall ha erbjudit femhundra möjliga måltavlor och tvingat trehundra ungdomar att befinna sig i skottlinjen? Om händelsen nu rubriceras som våldsamt upplopp räddas möjligen polisledningens anseende. Men någon närmare förklaring får man inte (åklagaren Bengt Landahl vägrar kommentera brottsbeteckningen).

Jag minns att jag innan skotten vid Vasaplatsen på fredagskvällen gapande av förvåning såg ett gäng nazister springa fram och tillbaka genom polisspärrarna. De heilade, ropade rasistiska slagord och i ett tidigare skede hade de vevat med skruvmejslar och cykelkedjor och misshandlat en deltagare i Nej till EU-demonstrationen vid Järntorget. Nu vet vi från åklagarhåll att ingen av nazisterna åtalats. Sannolikt blev ingen av dem ens gripen - jag såg dem försvinna bakom poliskedjan på Storgatan. Strax efter kom polisattacken, och det som sedan följde.

Rebecka Bohlin skriver i Arbetaren om hur huligangruppen Wise Guys nu skryter på sin hemsida om hur de blåste "vänsterpacket". Även Nationell Ungdom, med nära anknytning till Björn Söderbergs mördare, meddelar att de haft folk på plats. Varför greps inte de? Och vem var det egentligen som kastade den första stenen?

Detta är några av de frågor som försvunnit i det allmänna fördömandet av demonstranternas våld. Ett gäng manliga debattörer i femtioårsåldern har lanserat idén att kravallerna i Göteborg från demonstranternas sida var ett utslag av en "spänningens strategi"; en föga smickrande parallell till sjuttiotalets CIA-sponsrade italienska högerterrorister eller till sjuttio- och åttiotalens DDR-sponsrade RAF-terrorism. Strategin skulle med andra ord gå ut på att provocera fram statligt våld, för att man gillar det eller för att man vill få folk förbannade på staten. Det stämmer att det efter kravallerna i Prag i höstas funnits tankar i riktningen (framförallt i en skrift utgiven av den tyska sektionen av People"s Global Action) - att allt slags besvär på stan skulle vara av godo, eftersom det skulle störa toppmötesmaskineriet - men det är något helt annat att avsiktligt vilja provocera fram våld.

Även de mest militanta grupperna var i Göteborg helt inriktade på ickevåldsaktioner.

Dessa planer slogs sönder med polisens insats mot Hvitfeldtska. Det ursäktar inget av våldet, men när våldet skildras borde det ske i perspektivet av lätt åtkomliga fakta (mycket av resonemangen har varit fritt tillgängliga på Internet). Men även om det inte var meningen, lockade protesterna ändå fram ett statligt våld som inte bara är det grövsta som setts i Sverige sedan trettiotalet, utan som gett eko även på kontinenten. Nu talar jag inte i första hand om skotten - omständigheterna kring dem lär bli omsorgsfullt utredda och diskuterade vad det lider. Men jag har fortfarande inte sett någon hållbar motivering till insatserna mot de av Göteborgs stad tillhandahållna gymnasieskolorna.

Jag förstår fortfarande inte varför polisen skulle attackera den fredliga festen vid Vasaplatsen (i stället för att ta fast de nazistiska slagskämparna) eller ringa in det fredliga, stillastående mötet på Järntorget på lördagskvällen. Och, det kan sägas nu, utan de syndikalistiska demonstrationsvakternas ingripande hade även den stora demonstrationen på lördagen attackerats (i syfte att ringa in det "svarta blocket"). Under natten mellan fredag och lördag var Göteborg laglöst land. Alternativt klädda, hemlösa demonstranter jagades å ena sidan av självutnämnda medborgargarden, å andra sidan greps de planlöst för sin klädsels skull av patrullerande piketer. Allt detta till ackompanjemang av en nästan enig mediakår.

Hur polisens agerande kommer att bedömas vet vi inte - ansvarig åklagare är på semester till början av augusti (när målen mot demonstranterna bör vara färdiga). Under tiden kanske resten av oss bör fundera på om det verkligen är så här vi tänkt oss att samhället - att du och jag - ska reagera på den provokation som en internationell proteströrelse med nödvändighet innebär.

Mats Deland