ÅSIKT

När mamma tog makten

PETRA ULMANEN om patriarkatets kris – och den nya, demokratiska familjen

KULTUR

samhälle

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Margot Bengtsson

Tid, rum, kön och identitet

Studentlitteratur

– Nu har du ju fått din penis, nu kan du väl lägga av!

Den kommentaren fick psykologiforskaren Margot Bengtsson av kollegerna på institutionen, när hon fick en son på 70-talet.

Och hon var inte ensam. Vid denna tid nådde kvinnorörelsens andra våg in till universiteten. Plötsligt blev den freudianska psykoanalysen kritiserad för sin misogyni och motreaktionen lät inte vänta på sig. Man avfärdade helt enkelt den feministiska kritiken som uttryck för penisavund, ett centralt begrepp i Freuds teori om kvinnlig personlighetsutveckling.

När den lilla flickan upptäcker att hon inte har någon snopp drabbas hon av penisavund. Om hon inte accepterar sitt öde, utvecklar hon psykiska störningar, däribland ”maskulinitetskomplex”.

Överhuvudtaget ansåg Freud att frånvaron av den lilla skinnfliken var orsaken till att kvinnor skulle vara så mycket sämre än män. Kastrationsångest, dvs rädslan för att förlora sin snopp, drev pojkar att utveckla både överjag och moraluppfattning, något som förblev klent utvecklat hos kvinnor. De saknade motivet eftersom de bevisligen redan var kastrerade. Detta ledde till att mannen sågs som civilisationens och modernitetens bärare, som garanten för vetenskaplighet, framsteg, förnuft och moral. Kvinnan representerade i stället barnslighet, beroende, osjälvständighet och känslomässighet.

Dessa tankegångar både förutsätter och legitimerar en samhällsordning som sattes i gungning på 70-talet: den patriarkala. Kvinnorörelsens värderingar och kritik hade börjat slå rot i människors medvetande. Freuds bild av den manliga överhögheten som alltigenom naturgiven, oundviklig och självklar började ifrågasättas. Allt fler fick allt svårare att känna igen sig i de freudianska teorierna och utvecklade nya sätt att vara och se på sig själva som kvinnor och män. Kvinnor sökte sig på bred front ut i arbetslivet och började samtidigt ställa krav på mannen därhemma. En förändringsprocess sattes igång på alla plan i samhället: i politiken, inom familjerna, i arbetslivet, i uppväxt-

villkoren, i personligheten osv.

Margot Bengtsson har ägnat 30 års forskning åt att försöka fånga denna samhällsförändring, denna pat-

riarkatets kris, på ett socialt och psykokulturellt plan. Hon har frågat sig hur förändringar i samhället lett till förändringar i relationer och handlande, och i sin tur påverkat hur ungdomar skapar sin könssubjektivitet.

Hon har intervjuat studerande vid Lunds universitet på 70-, 80- och 90-talen om hur de såg på sin uppväxt, sin familj, sin utbildning och sina framtidsplaner och jämfört resultatet med en liknande studie från 50-talet. Nu har hon samlat hela materialet i en monografi med titeln Tid, rum, kön och identitet.

Det är en imponerande volym, inte bara för att tidsspannet och frågeställningarna är så omfattande, utan också för att hon genom hela boken för en avancerad historisk och teoretisk diskussion parallellt med de infallsrika tolkningarna av resultaten.

Jag har aldrig tidigare läst en svensk forskare som har en sådan teoretisk och analytisk bredd som Margot Bengtsson. Hon riktar skarp kritik mot sitt eget ämne för att man varit så oförmögen att se till politiska, historiska och sociala sammanhang i sina teorier och tolkningar. Hon har helt enkelt varit tvungen att söka sig till andra ämnen för att finna teorier som passar hennes material.

Före kvinnoupproret, på 50-talet, gav ungdomarna bilden av en uppväxt med en eftergiven och underordnad hemmafru till mor och en dominerande och auktoritär försörjarfar. De unga kvinnorna identifierade sig med sina mödrar och de unga männen med sina fäder.
Klart att 70-talstjejen inte ville bli som

mamma, eftergiven och underordnad hemmafru.

Efter kvinnoupproret, under 70-, 80- och 90-talen, luckrades dessa traditionella roller och identifikationsmönster upp. På det hela taget tonar könspolariseringen bort och ungdomarna börjar identifiera sig med båda föräldrarna. Hos många uppstod också en öns-

kan att ”förverkliga sig själv” helt på egen hand och inte vara lik någon av föräldrarna.

I den patriarkala familjetypen, som var särskilt seglivad inom borgerliga skikt, fortsätter männen att identifiera sig med sina fäder medan kvinnorna byter identifikationsobjekt. Klart att 70-talstjejen inte ville bli som mamma, eftergiven och underordnad hemmafru, samtidigt som kvinnoupproret rasade som värst.

Men i de modersdominerade familjerna, som främst tillhörde arbetarklassen, hade de unga kvinnorna inga problem med att identifiera sig med sina mödrar. Den underliggande identifikationsstrategin verkar vara att identifiera sig med den förälder som har mest makt, utbildning och kompetens.

80-talets genomsnittskille ville inte bli som pappa, dominant och frånvarande, utan mer jämställd, helt enligt de normer som härskade i samhället. Han identifierade sig också mer med modern än 50-talskillen.

80-talets unga män var också de första som klagade, med både sorg, bitterhet och ilska, på sina fäders frånvaro under uppväxten. ”Det enda jag minns av honom är hans skor och byxben framför datorn”, som en ung man uttrycker det.

Medan fäderna till 50-talets unga män hade tagit större ansvar för deras fostran, till och med huvudansvaret från tonåren, menade 80-talsmännen att ansvaret hade legat på modern under hela deras uppväxt. Allt fler uppfattade också att de hade närmast och bäst kontakt med sina mödrar under hela uppväxten.

Margot Bengtsson påpekar att 80-talskillarnas erfarenheter stämmer väl överens med tesen om ”den frånvarande fadern”. Den uppstod på 60-talet och behandlas fortfarande som en sanning inom psykoanalytiskt orienterad utvecklingspsykologi, i populärpsykologiska böcker och i allehanda projekt som syftar till att komma tillrätta med ”värstingar” och ”göra pojkar till män”.

Enligt psykoanalysen behövs fadern framförallt för att hjälpa sonen att avgränsa sig mot modern och frigöra sig från alla barnsliga emotionella krav och bindningar till henne, för att kunna växa upp till en självständig, förnuftig, moralisk och oberoende vuxen man. Om sonen inte byter identifikationsobjekt från modern till fadern riskerar han att bli neurotisk.

Men efter fadersauktoritetens fall, vilket lett till en svagare position i familjen, kan fadern inte längre rädda sin son från det allsmäktiga primärobjektet. Det är här behovet av tesen om ”den frånvarande fadern” uppstod. Märk väl att det inte är faderns praktiska eller faktiska frånvaro som problematiseras, utan att fäder inte längre tar sitt kulturella och civiliserande ansvar gentemot sina söner. Idén om den frånvarande fadern har alltså inget med jämställdhetssträvanden att göra, utan vilar på solid patriarkal grund.

Detta inte sagt för att avfärda 80-talsmännens erfarenheter och känslor, bara att man ska vara försiktig med sina tolkningar, och alltid granska de underliggande antagandena.

90-talsungdomarna bekräftade 80-talskillarnas erfarenhet: modern var den mest dominerande personligheten, den som stått dem närmast och den som hade bestämt mest hemma, inte minst vad gäller uppfostran. Men det mest betydelsefulla området hade fäderna kvar i sin makt: ekonomin. I övrigt tycks maktrelationen mellan föräldrarna vara omvänd i jämförelse med 50-talsundersökningen.

Allt eftersom kvinnofrigörelsen fortgick upplevde alltså ungdomarna att fäderna blivit allt mer frånvarande under deras uppväxt, både kroppsligt och mentalt, och att modern övertagit stora delar av hans gamla dominerande roll i hemmet. Det ovillkorliga föräldraansvaret, som på 50-talet bars upp av fäderna, hade på 90-talet glidit över till mödrarna. Samtidigt var det 90-talsmödrarna som höll på att jobba ihjäl sig, i ungdomarnas ögon, inte fäderna som på 80-talet. Det känns som ett ödets ironi: Inte var det väl det här vi ville ha, positioner fyllda av ansvar men tomma på makt, både i hemmet (minns fädernas ekonomiska makt) och i arbetslivet? Utbrända på grund av dubbla bördor, är det tack vare kvinnofrigörelsen? Visst vet jag att man ska uttrycka sig diplomatiskt och lägga ansvaret där det hör hemma: Problemet är inte att kvinnorna gått ut, utan att männen inte kommit hem. Ändå känns det bittert.

Å andra sidan är det först på 90-talet som ungdomarna hävdar att de vuxit upp i demokratiska familjer och det är onekligen värdefullt inför framtiden. Uppenbarligen har dessa mödrar lyckats med det som tidigare manliga familjeöverhuvuden misslyckats med, konststycket att vara både demokratiska, dominanta och gränssättande.

Det känns också hoppfullt, givet de allt mer demokratiska familjerna, att ungdomarna identifierar sig mer och mer med sina möd-

rar. De verkar helt enkelt vara goda föräldrar värda att efterlikna. Till exempel verkar det avståndstagande som 70-talstjejerna intog gentemot sina mödrar som betydligt uppmjukat på 90-talet. Men de mödrar som jobbat sig sjuka tycks av döttrarna inte vara värda att efterlikna, något som trots allt känns bra.

Petra Ulmanen