ÅSIKT

En femetta bland nollor

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I helgen mötte

jag den svenska filmunderjorden på 0-budgetfilmfestivalen. Biografen Sture i Stockholm var fullsatt. Filmälskarna applåderade entusiasterna som skickat in sina VHS-kortfilmer.

Nu hade jag det framför mig på duken: det egensinniga, oberoende kameraögat.

Men något var fel. Det var inte åksjukan av alla skakiga handkameror. Givetvis inte heller taffligheten.

Nej, felet var att alltför många filmer var likadana: små snällt ironiska relationsdramer i färglös förortsmiljö. Folk är så där lite fulcoola och fumliga, pratar dialekt, har trassel med tjejen/killen. Låtar av kända rockband har en dominerande plats.

Den pissrealism som varit det starkaste draget i allt kulturliv i det här landet, från litteratur till teater och film, verkar även dominera entusiasternas verksamhet. Därvidlag skiljer sig 0-budgetfilmen inte från filminstitutfilmen.

0-budgetfilmprojektet självt är ju en fantastisk möjlighet och ett nödvändigt andningshål; all ära åt Claes Leijonhufvud och hans gäng! Jag önskar bara att de skulle få in lite mer varierade filmer. Den som i filmerna söker poesi, fantasi, uppror, extremism, överraskningar, överträdelser, originalitet, starka sensationer och oroande upplevelser får vänta alltför länge.

Eller hade jag bara otur? Jag såg i sanningens namn bara en fjärdedel av filmerna. En vetenskaplig studie av festivalen hade naturligtvis krävt att jag suttit av alla de tio timmarna i sträck.

Belöningen för min väntan fick jag hur som helst i Henrik Möllers genialiska Rufus pappa, som visade hur oviktiga teknik och budget är i jämförelse med en bra idé. Publikens skrattkramper fick salongen att häva sig som ett stormpiskat hav när den papperstunna pappan till den mördade och nedspolade Rufus badade skumbad i handfatet innan han mötte sitt öde i form av en dödlig bananattack tills bara ena foten fanns kvar.

Denna lilla pappersfot, kletig av skum och mosad banan och nedspolad i en smutsig toalett, bar jag med mig hem, och det är mer än de flesta biobesök brukar ge.

Ingen tv-kanal finner det mödan värt att ägna ett par nattliga timmar i veckan åt att visa några av de hundratals kortfilmer som görs i landet. Det är bara ytterligare ett bevis för att många kanaler inte är samma sak som mångfald. När skall SVT, Z-TV eller någon annan kanal våga ge 0-budgetgänget en timme i veckan att fylla med sina kortfilmer?

C-M Edenborg