ÅSIKT

Skojarna på övre däck

Olle Svenning om Fellini i Genua - och döden som bytesvara

1 av 3 | Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under några heta julidagar har åtta mäktiga män haft sina hem på ett fartyg i Genua. Metaforerna är givna: Columbus Santa Maria, Titanic på väg mot undergången. Själv håller jag med dem som valt Federico Fellinis film E la nave va. Kanske kan det översättas till : Ändå flyter fartyget.

På Fellinis fartyg fanns på övre däck härskare som ärkehertig Frans Ferdinand, superkapitalistiska skojare, galna operadivor och deras hov och säkehetsfolk. Längst ner i fartyget stod eldarna, svarta och plågade. De utsugna som betjänade fartyg, stirrade i en mäktig scen upp mot den makt, de betjänade. På nedre däck samlades hotfulla serber med vinddrivna flyktingar. Ingen visste vilken kurs fartyget skulle hålla och till slut gick det åt helvete.

Fellinis rekvisita och huvudrollsinnehavare har funnits i Genua, några heta julidagar: de utvalda härskarna - oeniga i stora frågor som ekologin, eniga i symbolfrågor som en smula nödhjälp åt aidssjuka, främst i Afrika. Några fattiga länders stats- och regeringschefer fick lov att framföra budskap och frågor till de åtta mäktiga. En gest i det patriarkalas och kolonialas tradition, långt borta från en tid som inte låter sig styras uppifrån ens av de allra mest utvalda.

Härskarna skyddades av en mäktig säkerhetsapparat: specialtrupper, vattenkanoner, tårgaspistoler, helikoptrar, hundar och väldiga barriärer. Den röda zonen, inte att förväxla med red light zon, skulle vara garanterad åt makten. Jag la märke till att gatorna vid zonen var uppkallade efter sådana som Antonio Gramsci och Aldo Moro. Båda dödade för den politiska ideologi de stod för.

Under några veckor har jag kunnat följa förberedelserna för detta G 8-möte. Silvio Berlusconi på visit i Genua, för att kontrollera om den miljard han satsat på mötet skulle vara lika räntabel som hans tv-reklam. I kyrkorna, också i de små byarna, har församlingar och präster diskuterat u-ländernas skuldavskrivning. Papa-boys har delat åsikter med Attac-aktivister. I bokhandlarna dekoreras väggarna med skarp och spännande litteratur om globalisering och tidningar och tidskrifter har fyllts av reportage om såväl det hotande våldet som om de djupa internationella solidaritetsfrågorna. Det kunde ha blivit en folkfest, en masstudiecirkel och ett väldigt internationellt party med Manu Chao som försångare.

Det blev främst en tragedi: Döden i Genua. Carlo Giuliani dödades. Hans pappa, ledande inom den största landsorganisationen CGIL, berättade att Carlo var upptagen av internationella rättvisefrågor och av icke-våld. Han var med i Rifondazione comunista, ett parti representerat i parlamentet. Med en kombination av cynism och enfald skriver Berlusconi-pressen att antiglobalisterna äntligen fått sin martyr, sin Jesus eller sin Che Guevara.

I den reaktionära krämarvärlden förvandlas också döden till bytesvara och emblem.

Jag lyssnar på Gianfranco Fini, vice regeringschef och före detta fascist. Han berömmer polisen, ser den som segrare i kampen om Genua. Fini, som varit med om gatustrider förr, räknar kanske bort polisens dödande skott.

Eller så ser han det som en triumf.

På Finis tid var det fascistiska stormtrupper som dekorerade sig i svart. Rollen har övertagits av dem som kallar sig Black Block och som också marscherar och dunkar taktfast på sina slaginstrument. Jag tror de ser sig som segrare. De vann mediestriden, de lyckades med sin infiltrationstaktik och de slog ut de budskap som bortåt tvåhundra tusen fredliga, politiskt medvetna demonstranter framförde. I en oerhörd scen kunde man se föreningen mellan italienska katolska präster och strejkande metallarbetare.

En början antyddes, en bred folklig rörelse i protest mot den företagsstyrda globaliseringen. Frågorna är kända: den ekologiska balansen, relationen mellan det fattiga syd och det rika norr. Skuldavskrivning, Tobinskatt.

Frihandel, på vems villkor? Amartya Sen, den milde och skarpe samhällsfilosofen, sa strax före G 8 att han tror på globaliseringen, fast tyglad av demokrati, fack, civilt samhälle.

Sådana krav, särskilt om de framförs av tvåhundra tusen demonstranter, är explosiva i vår tid. Orden och parollerna måste övervakas och det torg där de framförs måste belägras.

För det var ju de helt vanliga demonstranterna som utsattes för de mest systematiska kontrollerna och trakasserierna. Razzior i Genuas sociala forum. Helikoptrar som sänkte sig ned över folket, vattenkanoner och tårgas som ständigt väntade på att utlösas. Inne i stadscentrum kunde Black Block slå sönder fönster, bränna bilar och vandalisera.

Den som är lagd för det konspiratoriska kan lätt göra en självklar politisk tolkning av sådana ordningsmanövrar.

Någon har påmint om Pier Paolo Pasolini under dessa tragiska dagar. Han försvarade i en mycket omtumlande artikel polisen mot våldsamma vänsterdemonstranter. Polisen är våra söner, skrev Pasolini och påminde om de uniformerades ofta enkla lantliga bakgrund. Pasolini skulle också ha kallat den döde Carlo Giugliano för en av Italiens söner. Några är instrument för makten, andra är maktens offer.

Båten med de åtta är tömd. Makten har gått i land. Hör de parollerna från de många tusen: "Ni är åtta. Vi är framtiden".

Neapel

Olle Svenning