ÅSIKT

Befrielsen som en röjarkväll i slakteriet

NILS GRANBERG ser en nyliberal ge sig på ryska revolutionen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Harvardprofessorn Richard Pipes är rabiat motståndare till den oktoberrevolution som 1917 genomfördes under Lenins och Trotskijs ledning.

I studien Den ryska revolutionen lyfter han i stället fram den provisoriska regering som bildades i februari 1917 i samband med att tsarismen och därmed statsapparaten brutit samman. Det var en riktig revolution, skriver Pipes. Fast han beklagar att regeringen under den borgerlige Kerenskijs ledning för det mesta var handlingsförlamad.

Konservativa krafter och liberaler, monarkister och militärledningens representanter kom inte överens; proklamationer och uttalanden var pinsamt motsägelsefulla och skapade förvirring hos folket.

Enligt Pipes fiskade Lenin i detta grumliga vatten med krokar agnade med saftiga och taktiskt betingade löften: Rysslands omedelbara utträde ur första världskriget och utdelande av godsägarjorden till bönderna. I själva verket var han bara intresserad av att gripa statsmakten, vilket han lyckades med, och därefter utplåna motståndarna i ett flerårigt blodigt inbördeskrig.

Därmed hade han medvetet lagt grunden för det som senare skulle komma att kallas för Stalinterrorn. Ja, inte bara den. Författaren tycker sig även se förbindelselänkar mellan Lenin och fascismen. Post festum, liksom.

Så lyder katekesen enligt Pipes.

Uppenbart är att han, Harvardprofessor eller inte, är nyliberal ideolog i första hand och då får källanalys, rimlighet och tidigare forskning stryka på foten. Hans uppdrag är att förvandla ett socialt befrielseverk (som senare urartade) till en röjarkväll i slakteriet. Och då är allt tilllåtet.

Därför talar han helst om brödrakrig i stället för klasskrig. Allt tal om samhällsklasser och klasskamp värjer sig Pipes krampaktigt emot. Han talar hellre om en "revolutionär psykos". Han psykologiserar ett socialt och politiskt skeende.

De många liberaler och "medlöpare" i Västeuropa vilka sympatiserade med revolutionen utan att omfatta den underliggande politiska åskådningen betecknar han som intellektuella. De var överförtjusta att se hur revolutionen gav oinskränkt makt åt just intellektuella.

Att det skulle finnas ett äkta politiskt engagemang, ett socialt patos hos dem faller inte Pipes in.

Men visst: borgerliga intellektuella har alltid varit överrepresenterade i ledningen för revolutioner, från franska och amerikanska revolutionerna och framåt. Det gäller även den ryska omvälvningen. Dock utesluter inte det att de hade ett brett folkligt stöd. Det är en fråga värd en separat artikel. Där har Pipes en poäng.

Däremot står han poänglös när han kommer in på interventionskriget 1918 - 1921, som skulle kunna kallas för det förtigna angreppskriget. Sovjetunionen anfölls från fyra väderstreck av arméer från bl a Japan, Storbritannien och USA. Stora penningsummor och vapen sändes till de västvänliga vita generalernas trupper.

Syftet var att åter tvinga in Sovjetunionen i kriget genom att öppna dess östfront och på sikt också störta regeringen. Denna intervention har enligt Pipes "överdrivits över alla rimliga gränser", ett påstående jag finner oanständigt.

Och självfallet refererar han inte nån gång till grundstudier av exempelvis Charles Bettelheim, vars Klasstriderna i Sovjetunionen 1917 - 1918 skulle punktera Pipes i många avseenden.

historia

Nils Granberg