ÅSIKT

...och jag som inte ens kan spela blockflöjt

PELLE ANDERSSON lyssnar till musiken i bokform

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Jag föddes mellan spegel och grammofon om ni undrar var jag kommer ifrån", sjunger Jakob Hellman på debuten Och stora havet 1988. Det är väl där de flesta har stått. Mimat och velat bli rockstjärna. Jag kommer ihåg mig själv med en trägitarr med fiskelinor till strängar mimandes Kiss-låtar på roliga timmen i ettan. Det var stort. Och så fortsätter livet.

Man hör och ser och tänker att kanske kunde jag ha stått där.

Hellman. Ulf Lundell. Plura. Tre milstolpar i svensk rockhistoria, en historia som alla nu kan tillgodogöra sig på ett ypperligt sätt genom boken Livet är en fest, där radioprogrammen med samma namn nu finns redigerade och utgivna av Ordfront. Det är kul, inte bara att läsa dessa intervjuer och få hela sitt musiklyssnande kommenterat utan också för att radio, märkvärdigt nog, kan bli bättre i bok.

Det är som att läsa Pär Rådströms radiokåserier. Där markerar en liten parentes att här spelas just den låten och i huvudet får man försöka minnas, nynna inåt. Det är skönt, man kan välja vilken låt man vill. Jag lyssnar som jag vill, för att parafrasera KSMB, ett av de riktiga svenska punkbanden.

En knökfull bil, K har precis fått körkort och vi har lånat hans farsas Audi och är på väg till Kärsbyhallen i Norsborg för att höra KSMB, eller i alla fall Johan Johansson. Vi lyssnar. Tycker om. Blir onyktra, åker runt mellan lägenheter och radhus. Blir fulla. När vi ska hem är bilstereon stulen.

Det är så ett pop-punk-rocklyssnande byggs upp. Musik, lånade bilar och sprit. Det kan vara olyckligt, men tyvärr är det så rockhistoria görs. Utan historier, utan myter, utan skvaller - ingen musik.

Det är märkligt att en skrivande och läsande människa alltid, trots att pocketböckerna släpats runt i Sverige, runt i Europa, alltid minns musiken bäst. Det beror på att rocken, till skillnad från litteraturen, vill att jag ska minnas. Den förenklar sig ända in i lyssnarens innersta hjärnvindlingar. Så fort jag hör låten så kommer något annat upp, en rad av Göran Palm, ett grässtrå som dras under min fot, jag är åtta år och hör Cornelis Polarn Pär på en gammal transistorradio på S:s lantställe utanför Åkersberga.

S är död. Cornelis också.

Men döden bygger bra musik. Döden bygger liv.

Eldkvarn sjunger

på Storsjöyran i Östersund, i Södertälje och på båten Blidösund och jag, J och M dansar som galningar. Roffe Wikström spelar på Estrad i Södertälje, det gör Peps Persson med. Hög standard och är det verkligen jointar som sitter under strängarna på gitarrhalsen? Lars Demian spelar på Tantogården i Stockholm, det gör också Stefan Sundström, Bob Hund och Freddie Wadling "

Ett liv med musik, ett liv utan att jag själv ens kan spela blockflöjt, inte sjunga en ren ton.

Vad är det som händer i huvudet? Det skulle jag vilja veta, kan ingen ta reda på det? Exakt, för det är så oerhört stort. Det där som händer när benen eller händerna rör sig i otakt till musiken för att man saknar taktkänsla, men ändå vill vara med. Är med.

Eva Dahlgren på Roskilde - hon är kall, bra. Som tur var har jag aldrig lyssnat på Orup, Glenmark eller Strömstedt - men nu ljuger jag. Strömstedt spelade med Lundell och Orup heter Thomas Eriksson och hade Intermezzo som gav ut Pansarjazz. Och så var man tillbaka i Kärsbyhallen, för visst var det därifrån han kom? Glenmark då? Han producerade och sjöng med Dahlgren - svenskt musikliv är ett enda liv. Alla spelar med alla och ingen kommer undan. Det är sådant man lär sig av Livet är en fest, boken visar på alla kopplingar, influenser, antipatier. Pugh Rogefelt, Mats Ronander och Ulf Lundell. John Holm - honom har jag svårt för, jag vet H, du vill att jag ska tycka om. Det är det som är det andra med musiken - den binder ihop, delar in och ordnar vännerna.

Musiken måste man, precis som vänner, välja med omsorg. Speciellt när man är ung - kanske hade jag varit i större behov av Livet är en fest då när jag rörde mig mellan vänner från olika världar. Olika klass och olika musik.

Det var S och hans gäng i Norsborg som lyssnade på Ratata, Lustans Lakejer och vidare in i syntångorna. Det var folk som ville upp. I Södertälje var det en blandning av unga arbetare och akademisk medelklass - hårdrock, kanske Clash. P var indiepopare som spelade själv. Och J var den första som jag vågade yppa för att jag hade Ulf Lundells alla plattor - vilken kväll!

En låt. Välj en låt säger någon precis som i radioprogrammet jag just läst.

Vilken kan det vara. Hade någon frågat om Lustans bästa hade jag svarat: De överflödiga - för den är så märkligt obehaglig och enkel. Eldkvarn: Alice. Klockrent. Urbota sorgligt, melankoliskt, nostalgiskt - svenskt. Lundell: Natt. Otippad till och med för mig själv.

Men bäst alla kategorier? Nej. Sådan är inte rockmusiken. Den är min. Just min, just då. Nu.

Fotnot: Anders Löwstedt är redaktör för Livet är en fest som ges ut av Ordfront, SR P3 och P4.

Pelle Andersson