ÅSIKT

Vem ska bestämma?

OLLE SVENNING om EU:s vardag och det svåra valet mellan demokrati och effektivitet

1 av 2 | Foto: ap
Neapel.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I slutet av sin doktorsavhandling om den europeiska demokratin, suckar Christer Karlsson som så många andra gjort: Om EU sökt medlemskap i den egna unionen hade den avvisats på grund av bristande demokrati.

Här ryms själva utgångspunkten i Karlssons analys. Han ställer upp elva grundläggande krav på ett system som kan kallas demokratiskt. Från likvärdig representation till regler för medborgarskap och finner att Unionen skulle underkännas i nio av demokratiämnena.

Karlsson, väl påläst, ger sig på att söka efter den förlorade demokratin. Han följer fyra vägvisare. I knagglig svensk översättning bär vägskyltarna följande namn: Normativ försvarbarhet. Rimlig avvägning mellan absolut demokrati och absolut effektivitet. Allmänhetens stöd och Samhälleliga förutsättningar för en fungerande demokrati.

Karlsson vill helt enkelt pröva om det är möjligt att bygga medborgerligt förankrad demokrati på EU-nivå och samtidigt få systemet att fungera effektivt.

Han letar sig igenom den väldiga floran av EU-studier och vetenskapliga skrifter och finner två huvudspår. Det ena leder mot "status quo", det andra mot "demokrati". Det kan låta som om Karlsson redan från starten i sin vetenskapliga upptäcktsfärd vill leda läsaren in på en bestämd väg. Demokrati låter ju bättre än bevarare av det givna.

Så är det inte. Han varnar helt enkelt för båda vägarna. Status quo-uttolkare tenderar att bli antingen teknokrater och antidemokrater ( Giandomenico Majone) eller ängsliga bevarare av demokratin inom nationalstaten ( Fritz Scharpf). Demokraterna, som ibland till förväxling liknar federalisterna, vill inte ta på allvar avsaknaden av ett europeiskt demos och att det vare sig finns folkligt stöd för eller samhälleliga förutsättningar för en "europeisk parlamentarism". De förmår inte ens diskutera, på allvar, den poäng som är Karlssons viktigaste, nämligen att EU-systemet måste söka en trade-off, en bästa kompromiss, mellan demokrati och

effektivitet. Det folkliga deltagandet och demokratin får inte helt skymma handlingsförmågan, menar han. I dag är problemet snarare det motsatta, nämligen att EU drunknar i effektivitetsretorik medan demokratin får vila i skuggan (Analysen är genomförd i Kerstin Jacobssons nyskapande avhandling om EMU och demokratin).

Resultaten av de senaste folkomröstningarna och för den delen också röstnivån till EU:s parlamentsval är övertydliga exemplifieringar på fokligt missnöje med eller apati för EU-systemet.

Karlsson går långt utöver de vetenskapliga ramarna och skriver ut ett ramtidsprogram under rubriken "demokratisk pragmatism". Ingen kan klaga på vardagligheten och måttfullheten i hans recept: Lite mer öppenhet och mer makt till EU:s ombudsman. Rätt för parlamentet att välja EU-kommissionens ordförande och avsätta kommissionärer. Och så en aning nya regler för arbetet inom det som engelsmännen kallar Musse Pigg-parlamentet och vi andra för EU-parlamentet.

Få kan upptäcka något kontroversiellt i de förslagen. Möjligen kan man beklaga att parlamentet inte fick utse EU-kommissionens ordförande. Då hade Europa kanske sluppit Romano Prodi, vars inkompetens väl bara kan jämföras med Europabankchefen Wim Duisenbergs.

Karlsson undrar om demokratin står inför sin tredje omvandling. Prognosen är dock dyster. Statsvetaren framför andra, Robert Dahl, som en gång trodde på den överstatliga demokratin, har retirerat och ser nu, liksom många andra, en annan huvudkamp, nämligen att rädda den demokrati som är så utsatt och hotad i nationalstaterna.

Anslaget är något mer optimistiskt i studien Transforming Europe. Forskarna där är mindre upptagna av demokratiproblem än av hur EU-länderna ska bli europeiska utan att därför bli helt likformiga. Möjligheterna är goda menar forskarna som dessvärre bara antyder demokratiproblemen. Frågan ställs: Ska länderna lära av varandra (best practise) eller ska EU premiera stenhård liberal konkurrens enligt formeln, "survival of the fittest". Den sistnämnda politiken, för närvarande aningen nedtonad, leder bort från både demokrati och mångfald.

Ben Rosamond, statsvetarprofessor på mycket "europeiska" Warwick-universitetet, presenterar en verkligt briljant bok om EU:s integrationsteorier. Metodiskt, analytiskt och kritiskt låter han läsaren följa med in i de olika europeiska drömmarna: Federalismen, funktionalismen, transaktionalismen, mellanstatligheten, nyinstitutionalismen, och neofunktionalismen.

Den senare teorin dominerade länge, särskilt under Jacques Delors ordförandeskap i EU.

Genom att integrera EU:s ekonomiska funktioner, till exempel den liberala marknaden(för allt utom människor) och den ekonomiska och monetära unionen, skulle effekterna "spilla över" på politiken. Ekonomins funktionella anpassning skulle övergå i politisk gemenskap. Fast hittills har det ofta handlat om "spillback". I takt med växande centralmakt har folket protesterat, röstat nej och tvingat neofunktionalisterna att retirera.

Teorin om den nya funktionalismen är främst något för sociala ingenjörer och teknokrater, men hämtar också elementa från marxismen, till exempel från den materialistiska historiesynen. För den är också ekonomin den avgörande drivkraften för politik och för kulturell och social överbyggnad.

Annars har marxister inte intresserat sig särskilt mycket för EU. En anledning kan, enligt Rosamond, vara att marxister företrädesvis studerar kapitalismens natur, dess dynamik och självklara överskridande av nationella gränser. Ibland har EU uppfattats som en naturlig liberal överbyggnad till den europeiska kapitalismens behov, ibland har vänstern sett EU som en motkraft till kapitalet. Men, som Rosamond betonar, EU:s Maastricht-ideologi skrevs till betydande del ut under en period då nyliberalismen idémässigt och maktpolitiskt dominerade Europa. Sålunda: medspelare snarare än motkraft till den europeiska kapitalismen.

Rosamond ställer de självklara men avgörande frågorna: Var finns EU-makten? Hur lokaliseras de formella och informella maktstrukturerna? Federalister vill lägga makten i EU-parlamentet. Fast hur mycket makt är osäkert. Några översätter federalism till centralmakt ( Orwells skräckvision), andra betraktar federalism som maktdelning (det tyska). I den ideologin ingår att de flesta frågor, särskilt de små, ska avgöras på region- och gräsrotsnivå. Men, frågar Rosamond, hur ska detta förenas med de universella värdena och mänskliga fri- och rättigheter? Smådelarna i federationen kan rekommendera starkt reaktionära och fördomsfulla praktiker. Ska centralmakten slå till då? Österrike-modellen, fast ofta och systematiskt.

Rosamond problematiserar världen också för den som tämligen oreserverat föredrar den mellanstatliga Europa-modellen. Hur effektiv är staten som handlande subjekt om den å ena sidan är underkastad globaliseringens hårda villkor och å den andra måste anpassa sig till rådande inhemska imperativ i politiken? Är det kanske så att den enskilda staten i samarbete med andra stater försöker återerövra statlig suveränitet, fast i kollektiv form?

Belgien, en verkligt sönderfallande stat, har nyligen tagit över ordförandeskapet i EU och låter via sin premiärminister hälsa, att målet är en tredje väg i Europa. På det stora europeiska kommunikationsnätet återfinns denna väg i utrymmet mellan mellanstatlighet och superstaten.

Tredje vägen; det är lösenordet i vår tid. Vem ska hitta den okända vägen först? Kanske den tredje mannen. Fast han kom väl inte från Belgien.

statsvetenskap

Olle Svenning