I stället för krig

President Bushs stridslystna uttalanden som "vi är i krig" och "detta är ett korståg" är extremt ansvarslösa. Bush (och hans högra hand Tony Blair, som säger i stort sett samma sak) utsätter oss alla för fara. Behovet av att använda militärt våld i vad som sannolikt blir en omotiverad slakt på oskyldiga i Afghanistan och Irak kommer att förstärka terrorismen och fostra en ny generation av självmordsbombare. Denis Haliday, FN:s biträdande generalsekreterare som avgick i protest mot det av USA och Storbritannien framtvingade embargot mot Irak, sade till mig för två år sedan: "Vi kommer förmodligen att få se nya krafter växa fram som mycket väl kan uppfatta Saddam Hussein som alltför moderat och villig att lyssna på väst. Så stark är desperationen bland ett folk vars barn dör i tusental och som bombas nästan varje dag av amerikanska och brittiska plan."

Irak är uppenbarligen en måltavla i det som Thomas Friedman på New York Times har kallat "det tredje världskriget". Friedman har länge haft makthavarnas öra i Washington. "Detta kan ha varit det första stora slaget i tredje världskriget", skrev han i förra veckan, "men det kan också vara det sista där bara konventionella, icke-nukleära vapen används." Användning av ett "begränsat" kärnvapen, vilket en tjänsteman vid Pentagon en gång kallade en "demonstrativ explosion", är kanske fortfarande inte ett troligt beslut, men det är inte längre bortom sannolikhetens gränser. Tidigare hemligstämplade dokument från det kalla kriget som offentliggjorts på senare år visar att Washington varit nära att använda kärnvapen, utan att resten av oss vetat om det.

Beredvilligheten att döda ett stort antal icke-amerikaner i syfte att uppnå osäkra omedelbara mål har länge kännetecknat amerikansk utrikespolitik. Minns, om ni kan, de "fria eldgivningszonerna" i Vietnam; bombningen av Kambodja i början av 1970-talet, med en sprängkraft motsvarande fem Hiroshimabomber, som dödade 600 000 människor; de hemliga leveranserna av utrustning och vapen till Suhartos folkmördararmé i Östtimor som reducerade befolkningen där med en tredjedel. Att Bush säger att det har förklarats krig mot Amerika är märkligt. Under min livstid har Amerika konstant bedrivit krig mot en stor del av mänskligheten.

  Efter sitt "moraliska korståg" då han lät bomba Jugoslavien från hög höjd beter sig nu Tony Blair som en skolpojke som aldrig har sett vad krig innebär och vad multipelbomber gör mot människor.

Han och drottningen fällde tårar för offren i Amerika; de har fortfarande inte fällt några tårar för hans offer i Irak. St. Pauls-katedralen kommer inte att fyllas igen för att högtidlighålla minnet av de oskyldiga som kommer att dö när han och Bush attackerar Usama bin Ladins skuggor i redan hårt drabbade länder. I dessa surrealistiska tider finns en viktig sanning att komma ihåg: Ingenting rättfärdigade dödandet av oskyldiga människor i Amerika förra veckan; och ingenting rättfärdigar dödandet av oskyldiga människor i Irak, Afghanistan eller någon annanstans.

Man förväntar sig knappast att Bush ska ändra ton. Men europeiska ledare har ingen rätt att imitera det han säger, med tanke på denna kontinents historia av blodsutgjutelse. Ett ansvarsfullt agerande från Blairs sida skulle innebära att han inte talade med en transatlantisk röst utan med en europeisk. Han skulle kunna säga: "Vårt svar måste vara att inte sjunka till samma nivå som detta kriminella illdåd och döda för dödandets skull." Han eller Tysklands förbundskansler eller Frankrikes president eller Sveriges statsminister skulle kunna utnyttja detta historiska tillfälle för att kräva en omläggning av den västerländska politiken och en inriktning på fred i stället för krig - särskilt fred i de regioner i världen där en viss sorts terrorism i stor utsträckning är ett resultat av hävdandet av västerländska "intressen" och terror genom ombud. Som John Cooley skriver i sin utmärkta bok Unholy Wars: Afghanistan, America and International Terrorism: "det var bara premiärminister Thatchers regering som helhjärtat stödde jihad". Eftersom CIA hade kongressens blickar på sig överlät organisationen ansvaret för att stödja en terroristarmé på britterna - och hela operationen samordnades, skriver Cooley, av en MI6-officer i Islamabad. Usama bin Ladin gavs "fria tyglar" i Afghanistan.

Efter mer än ett århundrade av invasioner, plundring och bombningar (som sedan 1920-talet utförts av det brittiska flygvapnet, RAF) är vi i västvärlden skyldiga folken i Afghanistan och Mellanöstern fred. Freden skulle kunna påbörjas genom att ett palestinskt hemland upprättas, så som fastslagits i internationell rätt genom en 34 år gammal FN-resolution; genom att det fruktansvärda embargot mot Iraks civilbefolkning avskaffas; och genom att förhandlingar förs för att bryta Afghanistans isolering.

Det är en enorm uppgift, visst. Men detta är de grundläggande orsakerna, och det finns ingen annan bestående lösning än en rättvis fred. Såvida inte maktens enväldiga påbud ersätts av verklig politik kommer efterföljare till dem som så effektivt mördade så många i Amerika att träda fram och agera; det kan vi vara helt säkra på. De kan inte bombas bort.

  Endast rättvisa för de många miljonerna vanliga människor, som inte är mördare, kommer att leda till den fred och den säkerhet som, trots allt, är en universell rättighet.