Ett lysande varumärke

    MLDG står det i lysande rött på omslaget till Marianne Lindberg De Geers Jag fortsätter att tänka på mig själv. Så stora och dominerande blir initialerna plötsligt ett varumärke, vilket de på många sätt är. Få konstnärer har som Lindberg De Geer kunnat förena ett konstteoretiskt anslag med visuellt spännande konstverk. Hon har kritiserat kritiken, formulerat identitetsöverskridanden, låtit det fula och låga ta mer plats på gallerierna och kastat brandfacklor rakt in i konstvärldens ekonomiska förutsättningar.

    Att hon tidigare i år sålde sitt filmfestivaluppdrag likt ett simpelt annonsutrymme orsakade henne ovanligt mycket kritik. Vilket förtydligade hur inte bara den rådande konstsynen utan framför allt konstnärssynen fortfarande famlar i ett limbo där ramarna ritats för århundraden sedan, där gränsen mellan vad som är konst och vad som inte är det utgörs av feta vita galleriväggar och oavlönade konstnärer.

Det kommersiella går inte att tämja, men det går att använda i ett konstnärskap som gång på gång utsätter sig för risken att gå för långt, att ramla igenom. Ramlar gör nu inte Lindberg De Geer - hon räddas både av det opretentiösas gong gong och av en genommurad kunskap om skapandets tyngdlagar.