Har du hört att Dylan börjat spela golf?

  Ta det lugnt med vinet, är du hygglig.

Vadå?

Du häller ju i dig som om det vore bärs. Det kostar faktiskt över tusen spänn flaskan.

Åhå, man börjar bli förnäm. Man börjar bli etablerad. Vinsnobbar är det värsta jag...

Du är bara full.

Och du är bara dum i huvet som betalar tusen spänn för en flaska rödtjut.

Rödtjut! Du, det är en Chambertin.

Det är för sent. Alla är för fulla. Allt har rasat: idealen, äktenskapen, vänskaperna, ja, hela skiten har rasat. I det läget reser sig alltid någon rådig person upp och sätter på Bob Dylan.

Ta nån tidig. Freewheelin, helst. Den där han går med Sara.

Det är inte Sara.

Det är det väl.

Nej, det är Suze Rotolo. Han bodde i hennes tvårummare vid den tiden. Då, när han var ny i New York.

Han var en djävla streber i början, Dylan. Han tvättade sig aldrig.

Hur vet du det.

Jag bara vet det.

Blowin´ in the wind, vilken patetisk låt det är.

Det är du som är patetisk, med dina tusenkronorsvinare.

Det är ingen vinare, det är en Chambertin, har jag ju sagt.

Girl from the North Country, däremot. Den han har tillägnat Joan Baez.

Där har du fel. Du har alltid fel. Han skrev den till Bonnie Jean Beecher. Tidig flickvän.

Kan man få lite mer vin.

Ja, så där håller de på. I timmar. Två gamla kompisar, två gamla Dylanfreaks som långt opp i femtioårsåldern håller på å tjafsar om Dylans låtar, Dylans flickvänner, Dylans olika kompband, Dylans drogproblem, Dylans religiösa kriser, Dylans gitarrer, Dylans...

Om de ska fortsätta att umgås, fortsätta låtsas att de är vänner och fortsätta tävla i Dylankunskap kunde de införskaffa varsitt exemplar av Howard Sounes Dylan. Biografin (Norstedts. Översättning av Hans Björkegren).

I den boken står allt. Från vilka kalsonger Dylan hade vid den och den konserten till vad det senaste barnbarnet heter.

Slut på diskussionerna. Trodde man. Men dom slutar aldrig.

Har du hört att Dylan börjat spela golf.

Det måste väl ändå vara förtal.

Times They are A-Changin´, säger jag bara.