ÅSIKT

Kriget inom oss

ANITA GOLDMAN om ondskans segrar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bild: EDWARD DERKERT
Bild: EDWARD DERKERT

I Svetlana Alexievichs Zinky Boys: Soviet Voices from a Forgotten War berättar en sovjetisk soldat om hur hans enhet undervisades i hur man skulle förödmjuka afghanerna. Bataljonens befälhavare sa till dem att kalla alla afghaner oberoende av ålder för "batcha", vilket betyder "pojke". När han såg en gammal man, drog befälhavaren av honom turbanen och stack in sina fingrar i mannens skägg. Soldaten fortsatte: "Att döda eller inte döda är en postkrigsfråga. Afghanerna var inte människor för oss."

I dessa dagar frågar sig människor vid fikaborden, på tidningarnas kultursidor och i kvällspressens mer spektakulära "porträtt" av förövarna av terrorattacken i USA "hur den människa är funtad som sätter sig i ett flygplan för att medvetet döda tusentals civila? Kan vi någonsin förstå ett sådant beteende?"

Vi ler cyniskt och misstroget när föräldrarna till terroristerna framträder och försäkrar att sönerna var "fina pojkar". För i västerländska massmedier är de "galningar" som agerar mot en fond av "ondska" och med det islamska begreppet "heligt krig" och fundamentalism som krydda.

Vi utgår från att vår egen civilisation - den fria världens, demokratins - är långt mer moraliskt högtstående. Ja, i själva verket är det Nya kriget ett krig mellan Moral och Omoral, Ondska och Godhet, Öppenhet och Fundamentalism.

Dessa beskrivningar får mig att tänka på Förintelsehistorikern Raul Hilbergs retoriska fråga: "Skulle ni vara lyckligare om jag kunnat visa er att alla förövare var galna?"

Att de nu så omskrivna terroristerna skulle vara av ett annat - sämre? muslimskt? ociviliserat? - virke än "våra" pojkar tas för givet. Därför är det viktigt att igen visa på hur likartat "civilisationer" uppträder i krig, hur snabbt allmänt accepterade moralregler bryts. Eftersom Ryssland och USA nu bildar en allians mot "terrorismen" sedan de under ett halvt sekel stod emot varandra som representanter för den demokratiska fria världen visavi den totalitära kommunistiska - är det intressant att notera hur likartat sovjetiska och amerikanska "pojkar" uppförde sig i mötet med "fienden":

I den stora boken An Intimate History of Killing (Granta) redogör Joanna Bourke för "den krypande acceptansen av det omöjliga" bland Vietnamveteranerna. Saker som först chockar soldaterna, moraliskt och känslomässigt, accepteras snart. Till exempel åsynen av en truppförare som åkte förbi med tjugo människoöron knutna till antennen. Den första chocken ("det var svårt att tro sina ögon. De har faktiskt öron på antennen") övervanns. Snart kom några tillbaka med örontroféer själva.

En svart muslimsk marinsoldat minns: "Vi brukade skära av deras öron. Om en kille hade ett halsband med öron, så var han en god mördare, en bra soldat. Vi uppmanades att skära av öron, att skära av näsor, att skära av killens penis. Var det kvinnor, så skar man av deras bröst. Vi uppmuntrades att göra dessa saker. Befälet förväntade sig att du gjorde sånt, annars var det något fel med dig."

Exakt samma erosion inträffade bland sovjetiska trupper i Afghanistan: "Har du någonsin sett torkade öron? Ja, krigstroféer, ihoprullade till små löv och bevarade i tändsticksaskar. Omöjligt? Du kan inte tro sådant om våra ärofulla sovjetiska pojkar? Men sådant hände."

En menig i den sovjetiska armén i Afghanistan beskrev det så här: "Inom två till tre veckor är inget kvar av ditt gamla jag förutom namnet. Du blir en annan" Denna nya person behöver inte föreställa sig: han vet hur en människas innandöme luktar när det väller fram, lukten av mänsklig avföring blandad med blod. Han har sett de förbrända skallarna grina från en pöl av smältande metall, som om de skrattat och inte skrikit när de dog ett par timmar tidigare. Han känner en otrolig upphetsning av att se en död kropp och tänka "det är inte jag!""

Och Jeff Needle, en Vietnamveteran, berättar: "Något mycket sorgligt hände oss alla medan vi var där. Gradvis, så att ingen riktigt lade märke till det, började vi se på dödade och förluster med känslokallhet. Detta sker därför att det mänskliga medvetandet inte kan gripa om så mycket lidande och överleva."

För att klara detta måste en dehumanisering av fienden åstadkommas. Han är, som den sovjetiska soldaten sa om afghanen, "inte en människa". Den starkt rasistiskt färgade propagandan mot vietnameserna ("gooks") är väl känd. På samma vis är kanske "den amerikanske Satan" inte en verklig människa för terroristerna.

Avståndet underlättar också mördande i stora tal, från luften, med flygplan. Vad det gäller den enskilda piloten visar det sig att det existerar ett förhållande mellan flyghöjden (altituden) och skuldkänslor. Under Vietnamkriget var piloter på B-52:or mindre benägna att känna skuld än piloter på attackflygplan och dessa i sin tur var mindre skuldbenägna än de som flugit helikoptrar från vilka fienden varit helt synlig.

De islamska terroristerna tror att de kommer direkt till paradiset där 29 jungfrur väntar dem och känner därför ingen ånger. Kring detta görs nu ett stort propagandanummer i väst. De onda terroristerna förstår inte ens att känna ånger!

Men på andra sidan det Nya kriget, i USA, "botas" de som upplever skam. Efter Vietnamkriget sattes en process i gång som officiellt kallades "deresponsibilizing", kanske bäst översatt som "av-ansvarstagande". Man försökte övertyga krigsveteranerna om att inte känna skuld för sina handlingar. Dessa var orsakade av tillfälliga "aggressiva impulser".

Som en före detta regementspräst uttryckte saken: "Om man har bombat oskyldiga män och kvinnor men inte erfar några otrevliga känslor, så finns det inga problem kvar att lösa."

Vietnamkriget utspelade sig i en era och en kultur där psykologiska förklaringsmodeller hade ett helt annat fotfäste än under tidigare krig. Den freudianska modellen som dominerade den militära psykologin vid tiden för Vietnamkriget såg moral som ett slags social invention, skapad av förbud i barndomen och "fundamentalt främmande för det individuella egot". Skuld blev något att fly från, i stället för något att lära sig av, en sjukdom i stället för en adekvat om än smärtsam reaktion på det förflutna.

Men i arbetet med Vietnamveteranerna visade det sig att "samtalsterapi" inte var tillräckligt. Veteranerna kände skam och skammen krävde en offentlig uppgörelse.

"Genom att kasta medaljerna de fått för mördandet i ett krig de kommit att avsky på kongressens trappa, befriade veteranerna sig symboliskt från skuld. Tillsammans med den dramatiska politiska verkan, hade dessa demonstrationer en djupt terapeutisk innebörd. I stället för att lyda order handlade veteranerna i eget namn och återfick därmed kontrollen över sina liv, som fråntagits dem i Vietnam."

1900-talet har lärt oss, bortom allt tvivel, att ingen är immun mot ondska. Sociologen Zygmunt Bauman skriver i Auschwitz och det moderna samhället att vi i dag vet det vi inte visste 1941, "att också det otänkbara måste tänkas". Hela tiden. Men det finns ändå något, menar han, som kan "återupprätta den fruktansvärda historiska erfarenhetens moraliska betydelse" och det är "den befriande känslan av skam".

Låt oss inte - nu när krigstrummorna lyder - "deresponsibilisera" oss. Låt oss i stället i grunden ifrågasätta den kultur där mord på civila ses som "ofrånkomligt" och skammen däröver som "en sjukdom". Våga se att Dom och Vi kanske inte är så olika i alla fall. Att Det Krig mot Ondskan som nu utspelas ligger inom oss lika mycket som utanför oss.

Anita Goldman