ÅSIKT

Tvillingtornen - och friheten från ansvar

ANITA GOLDMAN om katastrofen som symbol för Modernitetens fall

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP

År 2001 går mot sitt slut. Årets bild är given. Den finns inetsad i oss alla, inkorporerad i vår minnesbalk. Kollektivt och hos en var. Och inte endast i år, utan under många år framöver.

Bilden av tvillingtornen som genomborras av flygplan, som faller och som ger upphov till en helvetesgrop är en metaforisk och civilisatorisk milstolpe, likt svampmolnet över Hiroshima och de utmärglade fångarna i sina randiga kläder bakom taggtrådsstängslet i Auschwitz. Men hur vi "läser" bilden skiljer sig förstås åt. Tornen är där, flygplansnosen som genomborrar dem, den väldiga rökutvecklingen, den rykande gropen av människokroppar, datorer, telefoner, möbler, stål, cement, glas.

Det är som om tvillingtornen rymde hela den västerländska civilisationen, ett koncentrat av dess förmåga, avsikter, estetik, aktiviteter.

George Lakoff, professor i lingvistik i Kalifornien, var en av många som strax efter den 11 september försökte analysera tvillingtornens metaforik. Han nämner i en artikel att torn alltid har varit en symbol för makt, för att vara på toppen, och att torn som faller betyder förlust av makt.

Tornens falliska symbolism är så uppenbar att den knappt behöver nämnas. I tvillingtornens fall fördubblades den sexuella symbolismen, då planens nos i en väldig värmeexplosion penetrerade tornen.

Torn har sedan urgamla tider varit tempel. Tvillingtornen var kapitalismens tempel framför alla andra byggnader i världen. Kung Salomon byggde templet i Jerusalem till Herren. Vår tids kungar - Rockefellers - byggde sitt tempel till Mammon. Liksom Salomon smyckade sitt tempel med det bästa som fanns att få på den tiden, cederpanel, keruber snidade av olivträ och klädda i rent guld och så vidare, smyckades tvillingtornen med vår tids bästa: Rodin, Miró"

Tvillingtornen stod för vår tids mest omhuldade kvalitéer: mängd och massa. Ju större desto bättre. Och för ambitionen finns inget tak, den sträcker sig - liksom tornen - mot himlen. Himlen är numera - liksom rymden - erövringsbar. Det enda som är oändligt är Tillväxten. Högre och högre. Tills allt kollapsar. I en helvetesgrop av en galopperande ekologisk kris, utplundring av de fattiga, epidemier som förs över gränserna, kärnkraftskatastrofer av civilt eller militärt slag, förlust av grundläggande trygghetskänsla, samhörighet och mening.

Detta är - i telegrafisk korthet - vad Moderniteten inneburit. Tvillingtornen symboliserar - mer än allt annat - Moderniteten. Och deras fall kan läsas som den mest kraftfulla symbolen för Modernitetens fall.

I de två tidigare katastroferna som präglat den moderna människans syn på var gränserna för hennes maktfullkomlighet går - Förintelsen och atombomben - spelade Moderniteten en huvudroll. I båda fallen var det inte en eruption av en "primitiv brutalitet" som gick stick i stäv med den moderna rationalismen, utan i stället var moderniteten en förutsättning för katastroferna. Sociologen Zygmut Bauman menar i Auschwitz och det moderna samhället att Förintelsen gjordes möjlig på grund av att flera av modernismens grundläggande ingredienser konvergerade: värdefri effektivitet, objektiv rationalism, instrumentellt resonerande, industrialism. Förintelsen "tillhörde vår västvärld i lika hög grad som Detroits River Rouge". Bauman skriver att "den moderna civilisationen var inte ett tillräckligt villkor för Förintelsen; men den var förvisso ett nödvändigt villkor. Det var den instrumentella rationalitetens anda och dess moderna, byråkratiska, institutionaliserade form som gjort Förintelseliknande lösningar inte bara möjliga, utan i högsta grad rimliga".

Om vi inte kan "avfärda Buchenwald som en tillfällig abnormitet i en i huvudsak frisk västvärld", så gäller detta i ännu högre och tydligare grad för Hiroshima. Atombomben var inte "ett olycksfall" i den västerländska civilisationsutvecklingen, utan i stället uttrycker Hiroshima vår civilisations vägledande principer. En där människan i huvudsak ses som homo economicus och där det som vi kan göra, måste vi också göra.

I Resurgence of the real. Body, nature and place in a hypermodern world, skriver den ekofeministiska filosofen Charlene Spretnak om "platsens" betydelse i den moderna världsåskådningen. Den är associerad med begränsningar; familjens, traditionens, naturens. Spretnak pekar på att den nya heroiska figuren i modern litteratur djärvt flyr sin ursprungsplats och ger sig i väg till det nya förlovade landet: staden.

"Med sin utspridda urbana potential vilken reste sig från plattade berg och igenfyllda bäckar och flodbäddar, erbjöd staden anonymitet och en berusande autonomi i utbyte mot nästan allt annat. Modernistisk arkitektur och design befriade sig från det lokala och det folkliga genom en våldsam reduktion till steril minimalism vilken i sanning är kosmopolitisk, reflekterande ingen plats (no place) och ingen kultur, endast en ideologi av frihet genom förnekelse."

I det moderna samhället ses kroppen "som en biologisk maskin", skriver Spretnak, "naturen som en extern pendang till modern ekonomi och upplevelsen av plats som en primitiv förelöpare till kosmopolitisk sofistikation."

"Hela den stora litteraturen under de senaste tvåhundra åren som handlar om "alienation" är en undersökning av de villkor och situationer som uppstått när en rik mättad känsla av kropp, natur och plats har krympts och degraderats till okänslig materia på vilken den moderna kulturen konstruerats."

Tvillingtornen var Modernitetens monumentala icke-plats. En plats där massor av människor varje dag möttes utan att mötas. Hälften av de nära en kvarts miljon människor som genomströmmade byggnaderna varje dag, var Modernitetens mest emblematiska "invånare" - turister, utan tillhörighet, konsumerande "upplevelser" utan att beröra och delta, utan att skapa någonting som helst.

De som arbetade i tornen spekulerade i naturresurser och mänskliga resurser, utan att tillföra dem något värde. Eller så spekulerade de i spekulationer, i optioner, i framtida olyckor och skador. Medan andra var sysselsatta med den underhållningsindustri där banalitet, våld och en förgrovande människosyn varit varumärken så länge att vi inte reagerar på dem längre. "Konst" var inte längre en uttrycksform för mänskligt skapande och variationsrikedom, utan en investering att skrytsamt hänga upp på väggen på huvudkontoret. Och religionen var relegerad till små kapell, utan att det andliga perspektivet på något vis genomsyrade resten av aktiviteterna i tornen.

I tvillingtornen konsumerades det på det groteska vis som utmärker den moderna tidsålder i vilken teknologin har inneburit en produktion av överskott av ett aldrig skådat slag i mänsklighetens historia. Men detta överskott har inte bidragit till en värld där alla människor lever på den materiella miniminivån. I stället hetsäter sig det moderna samhället till döds. Åttiosju ton (!) föda slukades - eller slängdes helt sonika bort vid dagens slut - i en värld där många hundra miljoner går hungriga till sömns.

I Tvillingtornen kommunicerade man såsom människan aldrig kommunicerat förr, uppkopplade med telefoner och datorer till Hela Världen. Men fullständigt bortkopplade från majoriteten av jordens befolkning, dess villkor, behov och drömmar.

Mot postmodernismens syn på platsen som en social konstruktion ställer Spretnak infödda människors traditionella kultur med deras djupa respekt för platsens närvaro, kulturer där man ser sig själv i en dynamik med naturen, med platsen.

Utan en sådan dynamisk grundsyn av tillhörighet - ja, det hopplöst omoderna ordet vördnad är det mest lämpliga här - tror jag att det blir svårt att rekonstruera en ekologiskt och ekonomiskt livsduglig värld.

Vilken frihet var det den svenske socialdemokratiske statsministern - företrädare för en rörelse vars grundval sägs vara solidaritet - begrät när han stod vid tornens helvetesgrop? Symboliserade inte tvillingtornen i stället friheten att plundra? Friheten från samhörighet med platsen, med människorna, med naturen? Friheten från ansvar.

200 000 människor, 20 000 hissdörrar

Anita Goldman ( )