ÅSIKT

Bara verklighet, eller?

Ulrika Stahre ser dokumentärfilm på Göteborgs filmfestival

1 av 3
"Looking Awry" av Sobhi Al-Zobaidis.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Törsten efter verklighet kan ta sig uttryck i så olika saker som dokusåpor, dogmamanifest, reportageböcker. Former och genrer som i olika hög grad utger sig för att skildra en sorts "verklighet", eller som uppfattas som om de gör det. Och suget efter verklighet kanske också syns i det faktum att dokumentärfilmssektionen på Göteborgs filmfestival bara fortsätter att växa. När Tempo Dokumentärfilmfestival (som går av stapeln i Stockholm 11-19 oktober i år) marknadsför sig gör man det med orden "Nio dagar. Bara verklighet". Det är stöddigt men inte sant.

Filmens lögnförmåga har inte minst efter rättegångarna i Göteborg blivit aktuell. Att överhuvudtaget befinna sig på filmfestivalen i Göteborg och tugga i sig kopiösa mängder dokumentärfilm blir lätt absurt om man minns hur det i somras filmades och filmades och skapades, allt från privata filmer till dokumentärer till reportage till bevismaterial. Tvärs över spårvagnspåren vid Järntorget - där polisen som bekant ringade in en fredlig demonstration och höll kvar människor i flera timmar - står en stor container. Inuti denna visas filmer från kravallerna. Klaustrofobiskt och brutalt och en sorts "verklighet" - även om filmskapandet bytt plats och mer pågår i åskådarens huvud.

Långt mer gestaltade är ett flertal händelser före och under toppmötet i filmen Hotet mot demokratin av Oskar Sjödin och Jonas Söderqvist (visas lördag 18.00 och söndag 16.30). Filmarna tycks avsiktligt ha undvikit den dramaturgi som är så given och så förljugen: historien om samarbeten som sprack och vars förnedrande final blev Schillerska gymnasiets skolgård. Inifrånperspektivet är konsekvent - planering, möten, affischering, diskussioner, konflikter - och tendensen inte helt oväntat för EU-protesterna och mot polisen.

"Det har berättats många lögner om händelserna under EU-toppmötet i Göteborg. Det här är en av dem", säger upphovsmännen själva och lögn är också en av dokumentärgenrens grunder. Den andra är något som i brist på bättre kan kallas närhet. Av de filmer som visats och visas på Göteborgs filmfestival kommer ett par viskande nära huden, dramatiskt episka filmer som Deza-Fëmijët (Children - Kosovo 2000, visas söndag 18.00), Afghan Alphabet (visas lördag 17.30) och mer koncentrerade som den lilla pärlan Une femme taxi a Sidi Bel-Abbes, (visas söndag 15.45) som handlar om Soumicha som kör taxi för att försörja familjen sedan maken avlidit.

I taxins halvoffentliga värld finns både filmens konflikt och dess form: kvinnans och mannens olika sfärer i Algeriet möts effektivt när en man i taxins baksäte inte klarar av att prata med en kvinnlig chaufför, medan en annan beklagar att det ser ut som det gör. Filmens struktur, att den i mångt och mycket bygger på just dessa passagerares samtal och ansikten, gör att den håller balansen mellan att påstå något om en verklighet och att själv vara en del av detsamma.

Ett vanligt grepp i den dokumentära filmen är att - i bästa borgerliga romanstil - förmedla en trovärdig bild av skeenden som är strukturella genom ett fåtal individer. Vuxenvärldens krig görs tydligt när en liten flicka håller i en telefonsluss på radion i Mitrovica och pratar med barn om deras upplevelser av övergrepp och förlust i Kosovo i Deza-Fëmijët. Det är också på riktigt flera riktiga barn som pratar om flera riktiga saker.

I allmänhet är filmens vittnesbörd också en exploatering, kameran en symbol för makt och kontroll. Kanske är det det som gör att Ferenc Moldoványis film balanserar så exakt eftersom han låter barnen själva filma sin värld. Med skakig handkamera uppför en trappa, närmare marken än den vuxna publik som ser filmen. Det är övertygande. Deza-Fëmijët innehåller flera starka scener, inte minst den där barnen i kör upprepar de vuxnas anspråk på land och mark. En stark kontrast till de skolor i afghanska flyktingläger i Iran som skildras av Mohsen Makhalbaf i Afghan Alphabet. Här, åtminstone i filmens värld, lär sig barnen stava till vatten. Slutscenen är mättat symbolisk och filmmakandets konst tycks enkel.

Den allra största mängden dokumentärfilm, både på och utanför filmfestivalen, handlar om stora och tunga mänskliga problem. De är vittnesutsagor som gör kunskapen verklig. Men i filmer som inte längre är rent dokumentära, som Goran Markovics dagbok Serbie, année zéro, i filmer som är metadokumentära, som Sobhi Al-Zobaidis video Looking Awry eller Nizar Hassans Tahady händer något helt annat. I alla tre fallen är regissörerna och filmskapandet filmens egentliga ämne: Markovic undersöker hur han och många med honom överlevde Milosevic och hur skulden kan bäras eller förkastas och de båda palestinska regissörerna filmar sig själva när de inte lyckas göra den film de ville. Båda två talar om Palestina som både en nation och en erfarenhet.

I den palestinska erfarenheten som den fastnar på filmen ingår ständiga kontroller, gränsstationer, unga osäkra israeliska soldater, våld och hot om våld - men också ett virrvarr av människor med olika bakgrund som försöker så gott de kan. Nationen Israel är svår att greppa, ja obegriplig. Motbilden kommer i en helt annan film i ett helt annat sammanhang: en pridemarsch i Jerusalem med regimkritiska tal och glada människor är en av många positiva inslag i Trembling before G-d (visas lördag 14.00 och söndag 13.30 samt på judiska filmveckan i Stockholm på måndag). Sandi Simcha Dubowski har skapat en dokumentär om ortodoxa judiska bögar och lesbiska i New York, London, Jerusalem. Filmen tar sig fram på den konflikt som verkar olöslig men ändå tycks skriven i vatten: hur helt motsatta identiteter förenas.

Ulrika Stahre