ÅSIKT

Är det sant bara om det finns på bild?

ANDERS PAULRUD om fotografiet som kvitto på vår egen blick

1 av 2
Björn Larsson: Sork och brunkärrhök.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Titta! Den lilla sorken till himlen far.

Brunkärrhöken har dykt och slagit en liten gnagare och är nu på väg hemåt med sitt byte.

Men vänta ... det är något som inte stämmer. Sorken verkar obekymrad, möjligen förvånad över den oväntade flygturen. Den visar i varje fall inga tecken på den vanmakt och smärta den ändå måste ha känt i dödsögonblicket.

Nä, allt är på låtsas. Både rovfågeln och bytet är uppstoppade och installerade på museum - för att vi stadsmänni-skor ska få en uppfattning om hur det går till ute i markerna.

Mitt i naturen heter utställningen av den unge fotografen Björn Larsson. Han har under två års tid uppsökt flera zoologiska och naturhistoriska museer, både i Sverige och Finland, för att fotografera "natur och djur" så som de framställdes för ungefär hundra år sedan. Syftet med dåtidens museer var ju att ge de mindre privilegierade möjlighet att se hur det såg ut "på riktigt". Och det folkbildande engagemanget från samhällets sida var stort; den tidens elit av filosofer, botaniker och lärare anlitades, men också de yppersta naturmålarna som Bruno Liljefors.

Det är märkligt att museivärlden gick in i ett så stort projekt för hundra år sedan då över åttio procent av befolkningen levde på landet - och därmed hade kontakt med djur och natur - och mycket sällan kom till städerna. Kvar, med allt sitt damm och sina bleka uppstoppade djur, är museerna.

I flera avseenden är de zoologiska museerna närbesläktade djurparkerna: kontrollen, det pedagogiska exemplet, makten att samordna djuren, och därmed också övergreppet att rycka dem ur dess naturliga sammanhang.

Europas hemskaste

djurpark ligger i Milano. Där trängs vilda djur, deras levnadsvillkor är vidriga. Burarna är skräpiga, stanken är påtaglig. Hos tigrarna har någon idiot slängt in cigarettfimpar. Och bara några ynka meter därifrån pulserar Milano-

trafiken; massor med bilar och motorcyklar spyr ut ansenliga mängder avgaser.

Djuren här inne mår dåligt och väcker vårt akuta medlidande. En egenskap vi människor fortfarande besitter. Sämst mår en fågel, en stor örn, kedjad som den är vid ena foten lyfter den, liksom drömmande, sin blick mot skyn.

I stället för tvärtom.

Örnens blick, fågelns skarpaste instrument, som är till för att spana uppifrån och ner, hade nu reducerats till den fångnes "längtansfulla" blick upp till den sfär som är rovfågelns naturliga element.

Det är sorgligt att se. Men sorgen rymmer en djupare insikt, nämligen den om hur långt avståndet har blivit mellan människor och djur. "Ser" vi djur nuförtiden gör vi det bara när vi ger dem "mänskliga" egenskaper. Ofta ger vi djur den kärlek och omtanke som i stället borde ges till människor. Förra vintern såg jag en äldre kvinna trilla omkull i trappan på tunnelbanan. Hon slog sig rätt illa. I högra handen höll hon en kattbur. Katten där inne jamade förskräckt. Folk rusade till och bekymrade sig: "Hur gick det med katten?"

Ett annat exempel, mer allvarligt och mer cyniskt därför att omständigheterna kring Sarajevos belägring var just cyniska. Serberna ligger i bergen och skjuter på stadens invånare med sina prickskyttegevär; till en början upprörs världen av det mänskliga lidandet, men efter ett år trubbas världsopinionen av. Det är då som journalisten Roy Gutman fäller yttrandet att "Sarajevo hade fått medlidande om det hade haft päls".

Förr i världen, säg fram till början av 1900-talet, fanns ännu en naturlig länk mellan människa och djur; djuren var helt enkelt tillsammans med oss människor därför att vi behövde djuren: som transportmedel, till kläder och mat. Detta beroende skapade också en intimitet, en särskild relation till djuren som hade att göra med närheten till dem; det är svårt att tänka sig djurplågeri i ett samhälle som var beroende av denna subtila balans mellan djur och människa.

Djurparkerna, de zoologiska trädgårdarna - vissa av dem så gammalmodiga och snuskiga, och med så undermåliga omständigheter för de fängslade, vilda djuren att de omöjligen kan känna någon form av tillfredsställelse - kom till under kolonialismens "glansdagar". Till ett flyktigt yttre ger djurparkerna bilden av det rationella; här finns, på en liten yta, ett representativt urval av vilda djur. Visserligen är deras frihet beskuren, men de lever, och människorna kan gå till den zoologiska trädgården för att titta på djuren.

Men de fängslade djurens blickar säger någonting hemskt: "Vi vet att vi är fångar."

Kanske är det detta som gör djurparkerna så obehagliga. Vi tittar in genom glaset eller gallret eller på andra sidan vallgraven och ser djuret. Och någon gång kan det inspärrade djuret ge sin betraktare en flyktig, lite trött, ja nästan irriterad blick som säger: "Du berör mig inte det minsta."

Och ändå har, som John Berger skriver i en essä, "blicken mellan människa och djur spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling". Men sedan länge är djuren och människorna isolerade från varandra. Djurparkerna, de zoologiska museerna men också den moderna djurhållningen och matindu-strin är monument över denna i grund och botten så tragiska förlust.

Den japanske fotografen Hiroshi Sugimoto, den senaste Hasselbladspristagaren, fotograferar inte verkligheten utan den oändliga mängd föreställningar det finns kring det vi, kanske i brist på ett bättre ord, brukar kalla verklighet. Hans porträtt av personerna i vaxkabinett, och kanske särskilt hans bilder av tablåer med uppstoppade djur, fungerar som visuella gestaltningar av i grunden abstrakta, och verbala, resonemang kring det moderna samhället och dess kommunikationsteorier.

Björn Larssons bilder är lika

Sugimotos i sin distans. Fotografierna erbjuder ett slags kvitto; det är först när vi ser fotot, av uppstoppade djur eller människor i vaxkabinett, som vi får tillbaka vår blick.

Visst är det egendomligt?

Och skrämmande.

Så beroende av bilderna och fotografierna har vi blivit att vi inte längre kan se världen medan den pågår. Så fort vi har gjort något viktigt vill vi ha en bild av det. Att spara, att ha till efteråt.

Kanske är det detta beroende som gör att idrottsmännen - fotbollsspelaren som just gjort mål eller löparen som bara en sekund tidigare passerat mållinjen - genast efter utförd bedrift tittar upp för att se bilden av det nyss inträffade. Som vore det sant och riktigt, först när det finns på bild.

Och, undrar ni kanske, vad har hänt med brunkärrhöken och den lilla sorken? Ingenting. De är fortfarande uppstoppade och upphängda i ett hundra år gammalt ögonblick.

fotografi

T o m 16 februari 2002

Anders Paulrud