ÅSIKT

Politik slår överallt - utom i mesiga Sverige

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I samband MED Guldbaggegalan kunde konstateras att det svens-ka filmåret 2001 - med enstaka undantag - var magert. Eller jämntjockt. Just inget som stack ut och avvek från "feel good"- och deckardominansen. Är svenska producenter fegare vad gäller ämnesval än till exempel skandinaviska kolleger? Allt kan väl inte vara en fråga om pengar.

Åtminstone är det konstigt att en regissör som Åke Sandgren aldrig lyckats etablera sig i Sverige utan verkar i Danmark. Hans senaste film, En riktig människa, är en underfundig historia om ett barn som återföds i en vuxen kropp. Många dråpliga situationer och missförstånd uppstår när två världar och norm-

system kolliderar. Det är en gåta att filmen ännu inte fått svensk distributör.

Detsamma gäller Mikael Hylins Dream, skriven av Reidar Jönsson, som även producerat den - i England, med engelska skådisar! Detta sedan SF först köpt manuset men ångrat sig. Den handlar om en tjej från en liten industristad som vinner uttagningen till en mannekängtävling och får åka till London, med chans på stora världen. Det sabbar pojkvännens framtidsdrömmar och förändrar även föräldrarnas liv. En komedi i den klassiska "screw-ball"-genren där kultur- och klassmotsättningar är bärande inslag, något som engelska skådespelare är mästare på att gestalta. Så även här.

Politik har inte varit värst gångbart i svensk spelfilm det senaste decenniet. Internationellt är den på väg tillbaka, det fanns det en rad exempel på under Göteborgs filmfestival. Revolutionsromantisk i bästa 70-talsstil är italienaren Maurizio Sciarras komedi Off to the Revolution by a 2CV. En charmig historia om några studenter som kör en risig Citroën till revolutionens Portugal 1974.

I Tyskland görs filmer om Baader-Meinhof-ligan och på Balkan om inbördeskriget. Alldeles lysande är bosniern Danis Tanovics No Man"s Land (som kommer på bio). Greppet är klassiskt: att sammanföra stridande från båda sidor i ett slutet rum, här en skyttegrav. Så långt blir filmen till ett humanistiskt credo. Men Tanovic lyckas också med konststycket att väva in medias roll och FN:s valhänthet inför situationen. Soldaten som lämnas kvar på en så kallad hoppmina (som sprängs om kroppen lyfts) är en genial metafor för det politiska läget.

Humor och svärta blandas i Tanovics film. Så även i österrikaren Ulrich Seidls Hundestage, som inte liknar något annat. Med tv-såpans ideliga perspektivbyten och groteskens överdrifter ger han bilden av ett samhälle där människorna ängsligt sluter sig inom sina väggar eller utvecklar vansinne och sadistiska tendenser. Undras hur länge det dröjer innan en svensk producent vågar sig på sådana otrendiga obehagligheter.

Gunder Andersson (kultur@aftonbladet.se)