ÅSIKT

Snudd på filmskandal

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är bra att dokumentärfilmer får Guldbaggar, det är bra att

Gunnar Bergsdahls

Ljudmillas röst äras och uppmärksammas, men det är inte bra, snudd på skandal, att

Peter Torbiörnssons

mästerliga och unika De älskande i San Fernando inte ens nominerades. Denna film, om några fattiga människor i en fattig by i ett av världens fattigaste länder, rymmer ju så oerhört mycket mer än fjärran elände. Här har du (också) ditt liv, vår tid, vår tids drömmar som förvandlas till levd tid. Passionen, idealen, hoppet om något bättre, gemensamhet, befrielse blir något annat. Andra krafter är starkare, kanske när vi dem alla inom oss; själviskhet, beräkning, maktlystnad " Revolutionen sviks när sandinisterna väl får makten, Tinoko slår sin älskade Ninoska redan på bröllopsnatten, familjerna i byn intrigerar om jorden, de starka tar sitt och de svaga går under. Eller gör de inte det? Torbiörnssons film överskrider egentligen dokumentärgenren, förvandlas också den till något annat, en sång om jordens fördömda, om dem som överlever ändå, som

Faulkners

obesegrade, som

Sara Lidmans

vreda och vanmäktiga, som alla som står med sina småbarn och knyten vid någon gräns, och blir bortjagade, men som tar en annan väg, som börjar om igen, med brustna illusioner, bröd och potatis. Är Guldbaggejuryn blind?

Pia Bergström-Edwards (kultur@aftonbladet.se)