ÅSIKT

Krig är fred?

JOHN PILGER om lögner och upprustning i terrorkrigets spår

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

USA:s regering meddelade nyligen att den kommer att bygga den största krigsmaskinen någonsin. Försvarsutgifterna ska öka till 379 miljarder dollar, varav 50 miljarder ska gå till att betala för "kriget mot terrorismen". Särskilda medel anslås för utveckling av nya, förbättrade massmordsvapen och för "militära operationer" - invasioner av andra länder. Av alla de uppseendeväckande nyheterna sedan den 11 september är denna den mest oroande. Det är hög tid att vi bryter vår tystnad.

Det vill säga: det är dags för europeiska regeringar att bryta sin tystnad. Deras delaktighet i USA:s härjningståg i Afghanistan har inte hindrat dem från att inse vad Bushadministrationens verkliga planer och ambitioner är. De uttalanden som brittiska regeringsmedlemmar nyligen gjort om att den "enastående framgången" i Afghanistan "rättfärdigar" kriget skulle framstå som komiska såvida inte priset för deras "framgång" hade betalats med mer än 5 000 oskyldiga civila afghaners liv, samtidigt som man misslyckats med att fånga Usama bin Ladin eller någon annan av betydelse inom nätverket al-Qaida.

Pentagons offentliggörande av avsiktligt provocerande bilder av fångar i Camp X Ray på Kuba syftade till att dölja detta misslyckande för den amerikanska allmänheten, som i likhet med alla oss andra indoktrineras till att acceptera ett permanent krigstillstånd liknande den paranoia som upprätthöll och förlängde det kalla kriget.

Hotet från "terrorismen", en del av det verkligt, det mesta påhittat, utgör den nya varianten av kommunistfaran. Parallellerna är slående. I USA på 1950-talet användes kommunistskräcken för att rättfärdiga den växande krigsindustrin, upphävandet av demokratiska rättigheter och tystandet av oliktänkande. Samma sak händer nu. Framför allt har USA:s militärindustriella komplex fått en ny fiende som kan användas för att rättfärdiga dess glupande aptit på offentliga resurser - den nya militärbudgeten skulle räcka för att upphäva alla de viktigaste orsakerna till fattigdom i världen.

Vicepresident Dick Cheney, Bushs språkrör, varnar för att det nya kriget kan pågå så länge som 50 år eller mer. En av Bushs rådgivare, Richard Perle, förklarade: "[Det kommer inte att finnas] några faser", sade han. "Detta är ett totalt krig. Vi bekämpar en mängd olika fiender. Det finns massor av dem där-ute " Om vi bara låter vår vision av världen råda och om vi anammar den helt och hållet och om vi inte försöker oss på någon smart diplomati utan i stället bedriver ett totalt krig, så kommer våra barn att sjunga härliga sånger om oss."

Deras ord påminner om George Orwells stora profetiska roman 1984. I romanen är det tre sloganer som dominerar samhället: krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka. Dagens slogan, kriget mot terrorismen, vänder också uppochner på begreppen. Kriget är terrorism.

Nästa amerikanska angrepp kommer sannolikt att riktas mot Somalia, ett mycket fattigt land vid Afrikas Horn. Washington hävdar att det finns al-Qaida-celler där. Detta är med stor sannolikhet ett påhitt som spritts av Somalias mäktiga granne Etiopien, som vill ställa sig in hos Washington. Men det finns stora oljefyndigheter utanför Somalias kust. Och för amerikanerna finns den ytterligare lockelsen att få "ge igen".

1993, under de sista dagarna av George Bush den äldres presidentskap, blev arton amerikanska soldater dödade i Somalia efter att den amerikanska marinkåren hade invaderat landet för att "återupprätta hoppet", som de uttryckte det. En Hollywoodfilm som visas nu, Black Hawk Down, förhärligar och förvanskar denna episod. Den utelämnar det faktum att de invaderande amerikanerna dödade mellan 7 000 och 10 000 somalier.

I likhet med offren för amerikanska bombningar i Afghanistan, Irak, Kambodja, Vietnam och många andra drabbade länder är somalierna icke-människor vars död saknar politiskt och medialt värde i västvärlden. När Bush den yngres heroiska marinsoldater återvänder i sina Black Hawk-helikoptrar, teknologiskt topprustade, på jakt efter "terrorister", kommer deras offer än en gång att vara namnlösa. Vi kan då förvänta oss att få se Black Hawk Down del 2.

Att bryta tystnaden innebär att vi inte tillåter att vår egen livstids historia skrivs på detta sätt, med lögner och oskyldiga människors blod. För att förstå lögnen om den "enastående framgången" i Afghanistan kan man läsa vad författaren till boken Total War har skrivit, en man vid namn Zbigniew Brzezinski, som var president Carters nationella säkerhetsrådgivare och som fortfarande har stort inflytande i Washington.

Brzezinski avslöjade nyligen att president Carter den 3 juli 1979, utan kongressens och den amerikanska allmänhetens vetskap, i hemlighet avsatte 500 miljoner dollar för upprättandet av en internationell terroriströrelse som skulle sprida islamisk fundamentalism i Centralasien och "destabilisera" Sovjetunionen.

CIA kallade detta "Operation cyk-lon" och under de följande åren satsades 4 miljarder dollar på att etablera islamiska skolor i Pakistan (taliban betyder "student"). Unga fanatiker skickades till CIA:s spionträningsläger i Virginia, där framtida medlemmar av al-Qaida fick lära sig "sabotageteknik" - terrorism. Andra rekryterades på en islamisk skola i Brooklyn i New York, med World Trade Center-tornen inom synhåll. I Pakistan leddes de av brittiska MI6-officerare och utbildades av SAS-styrkor. Resultatet, sade Brzezinski spydigt, var "en samling upphetsade muslimer" - det vill säga talibanerna.

Vid den tidpunkten, i slutet på 1970-talet, var USA:s mål att störta Afghanistans första progressiva, sekulariserade regering, som hade gett kvinnor lika rättigheter, startat sjukvårds- och alfabetiseringsprogram och föresatt sig att bryta sönder feodalismen. När talibanerna tog makten 1996 hängde de den tidigare presidenten i en gatlykta i Kabul.

Hans upphängda lik var fortfarande ett offentligt skådespel när tjänstemän inom Clintonadministrationen och oljebolagsdirektörer underhöll talibanledare i Washington och Houston, Texas. Wall Street Journal förklarade: "Talibanerna är den aktör som har störst potential att åstadkomma fred." Talibanerna kunde också spela en avgörande roll för att säkra landet som "en viktig transportled för exporten av Centralasiens omfattande olje- och gastillgångar och andra naturresurser".

Ingen amerikansk tidning vågar antyda att fångarna i Camp X Ray på Kuba är ett resultat av denna politik, och inte heller att denna amerikanska politik var en av faktorerna som ledde till attackerna den 11 september. Inte heller ställer tidningarna frågan: Vilka var det som verkligen tjänade på den 11 september?

När börsen på Wall Street öppnade igen efter förstörelsen av World Trade Center var de få företag vars aktier steg i värde de gigantiska vapentillverkarna Alliant Tech Systems, Northrop Gruman, Ray-theon (som gett pengar till New labour) och Lockheed Martin. Aktievärdet för Lockheed Martin, den amerikanska militärens största leverantör, steg med svindlande 30 procent. Sex veckor efter den 11 september hade företaget (vars största fabrik ligger i Texas, George Bushs hemstat) säk-rat den största militära beställningen i historien: ett kontrakt värt 200 miljarder dollar för att utveckla ett nytt stridsflygplan.

Det största tabut av alla, vilket Orwell säkert skulle ha konstaterat, är USA:s egen meritlista som terroriststat och som fristad för terrorister. Denna sanning är i stort sett helt okänd för den amerikanska allmänheten, och den får Bushs - och Blairs - uttalanden om att "spåra upp terrorister var de än befinner sig" att te sig parodiska.

De behöver inte leta länge. Florida, som för närvarande styrs av presidentens bror, Jeb Bush, har erbjudit en fristad för terrorister som, i likhet med 11-september-förövarna, har kapat flygplan och båtar med pistoler och knivar. De flesta har aldrig ställts inför rätta. Varför? De är allesammans anti- Castro-kubaner.

Den före detta guatemalanske försvarsministern Gramajo Morales, som anklagades för att ha "utformat och lett en urskillningslös terrorkampanj mot civila", inklusive tortyr av en amerikansk nunna och en massaker på åtta människor ur en och samma familj, studerade vid Harvard på ett stipendium från den amerikanska regeringen. Under 1980-talet mördades tusentals människor av dödspatruller med kopplingar till den salvadoranska armén, vars förre befälhavare nu lever ett bekvämt liv i Florida.

Den förre haitiske diktatorn, general Prosper Avril, tyckte om att visa upp sina blodiga tortyroffer på tv. När han störtades flögs han till Florida av USA:s regering och gavs politisk asyl. En ledande medlem av den chilenska militären under general Pinochets välde, med särskilt ansvar för avrättningar och tortyr, bor i Miami. Den general som styrde Irans ökända fängelser lever i förmögen exil i USA. En av Pol Pots främsta hejdukar, som lurade landsflyktiga kambodjaner tillbaka till en säker död, bor i Mount Vernon i New York.

Vad alla dessa personer har gemensamt, förutom sitt terroristiska förflutna, är att de antingen arbetade direkt för den amerikanska regeringen eller utförde den amerikanska politikens smutsiga hantverk.

al-Qaidas träningsläger är rena kindergarten jämfört med världens ledande terroruniversitet i Fort Benning i Georgia. Det hette tills nyligen School of the Americas, och bland dem som utbildats där återfinns nästan hälften av ministrarna i folkmordsregimerna i Guatemala, två tredjedelar av de salvadoranska arméofficerare som enligt FN begick de värsta grymheterna i El Salvadors inbördeskrig, chefen för Pinochets hemliga polis, som ansvarade för Chiles koncentrationsläger.

Det ligger en fruktansvärd ironi i detta. Den mänskliga reaktionen från människor runtom i världen på terrordåden den 11 september har exploaterats av makthavarna i en rovgirig stormakt som i fråga om terrorism inte står någon annan efter. Globalt herravälde, inte seger över terrorismen, är målet; bara de politiskt blinda tror något annat. Den "växande klyftan mellan världens rika och fattiga", säger ett förvånansvärt frispråkigt dokument från USA:s Space Command, innebär "nya utmaningar" för världens enda supermakt, som endast kan mötas med "Full Spectrum Dominance" - herravälde över marken, havet, luften och rymden.

Varför skulle vi acceptera detta, och de stora faror det innebär? Vi kan inte säga att vi inte blev varnade.

Översättning: Tor Wennerberg

John Pilger (kultur@aftonbladet.se)