ÅSIKT

Dans på liv och död

Hanna Lekander och Richard Ahlman i "Blodsbröllop".
Foto: MAGNUS WAHMAN
Hanna Lekander och Richard Ahlman i "Blodsbröllop".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ Så länge stolthet kräver hämnd och mödrar föder söner lär Federico García Lorcas poetiska tragedi Blodsbröllop bevara sin aktualitet. Detta förunderligt starka drama är hårt ekonomiserat i handling och språk, men känns likväl aldrig enkelt eller sparsmakat. Slag i slag följer repliker och scener. Efter Moderns inledande förbannelse av kniven råder ingen tvekan om utgången. Blodshämnden utkrävs med stålets skärpa.

Länsteaterns i Örebro uppsättning av denna moderna klassiker, signerad Christian Tomner och Charles Koroly, är en utmärkt uppsättning, väl rytmiserad och med en rad sceniska överraskningar. Dansen spelar en viktig roll, vilken till en början upptar en vådligt stor del av föreställningen. Men vartefter får denna livslustens uttryck vika för den krassa verklighetens prosaiska våld och död.

Det går egentligen inte att dra någon gräns mellan liv och död här, det gemensamma dansandet kan när som helst urarta till konflikt, sexualitet är våld och tvärtom. Hugg och slag ersätter raskt orden i personernas meningsutbyten, hur mycket de än älskar varandra.

■ ■ I Charles Korolys rena scenrum, enkla möbler och avgränsade färgfält (men vad gör de vackra Kenzo-schalarna på bondkvinnorna?), skapar Tomner en intensiv dramatik där känslorna styr kropparna och inget förnuft i världen tycks rå på den nedärvda stolthetens dödsbringande evighetsspiral. Det är så här krig uppstår, då som nu.

Ensemblen gör en god insats, låt vara att den är ojämn och att talpartierna ibland skyms av dansen och musiken. Alexandra Zetterbergs Modern är fokuserad och har en stilla auktoritet, Anders Hambraeus Sonen finner en god balans mellan lust och förtvivlan, och Bruden - Hanna Lekander - växer vartefter i sin roll, framför allt från och med den underbara tvagningen av brudparet.

Nämnas måste Mina Azarians Piga, Lars-Gunnar Aronssons Måne och Maria Johansson. Den sistnämnda står för sången, och det med en röst som slår det mesta jag har hört i den vägen på en teaterscen.

teater

Claes Wahlin