ÅSIKT

Mänskliga rester i vackra rum

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sara Lindh som den kärlekstörstande Mön.
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Sara Lindh som den kärlekstörstande Mön.

Det är ett

sällsynt vackert scenrum scenograf Peter Lundquist har skapat på Teater Galeasen för dansken Claus Beck-Nielsens pjäs Ci-vi-li-sa-ti-on. Detta stammande stavande av pjästiteln återgår på de fem personer som cirklar kring i ett slags heligt ingenmansland, på jakt efter den mänsklighet som kallar sig civiliserad. Scenrummets många trävalv silar in ljuset från ovan, som vore det ett hemligt tecken för att allt ännu inte är förlorat.

Men för Flasksamlaren, Amnesiern, Kungen av Perm, Prins Oudeis och Mön är det mesta försvunnet, i bästa fall finns begäret kvar; vaga minnen om lycka, kärlek och något slags ändamål.

Claus Beck-Nielsens text befinner sig i en värld som tidigare har besökts av Dostojevskij, Beckett och Koltès, en värld där utanförskapet, den svarta humorn och den språkliga medvetenheten färgar Beck-Nielsens romantiska figurer och deras korthuggna, lätt absurda repliker. I denna värld finns bara gesten kvar, dess mening och innehåll har frätts bort.

Rickard

Günthers regi är, som ofta, präglad av musikalitet och rytm och med ett välavvägt utrymme för skådespelarna. I denna uppsättning tycks också allt fungera. Anders Anderssons Flasksamlare, den gamle mannen som snarare samlar på tomhet än letar efter pant, har från första ögonblicket rätt tonträff; mjukt och underfundigt mediterar han högt över sin eventuella mission. Danilo Bejaranos Amnesier - flyktingen som glömt sitt land - muttrar med en övertygande inåtvändhet om sitt förestående martyrskap i form av självantändning på torget.

Jens Hulténs Kungen av Perm försöker överleva på trots, meddelar självsäkert sina uteblivna livserfarenheter till sådana som Prins Oudeis ( Mattias Silvell), en ung man på jakt efter ideal. Sara Lindh, den vilsegångna, kärlekstörstande och desperata Mön, ja, hennes vackra repliker föds i varje stund, som krävde det teatrala ögonblicket just dessa, och inga andra ord. Det är en storartad prestation som dröjer länge i minnet.

Kanske är

sakraliseringen av dramat inte nödvändig, men denna har onekligen givit upphov till en vacker föreställning, som också är den bästa jag har sett på länge - inte bara på Galeasen, utan helt enkelt den bästa på länge.

teater

Claes Wahlin