Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Det brinner!

BARBRO WESTLING ser Ingmar Bergman göra upp med lögnen

Pernilla August i Ingmar Bergmans uppsättning av   Pernilla August i Ingmar Bergmans uppsättning av "Gengångare". Foto: Bengt Wanselius

    Till Arvo Pärts vemodigt fallande pianotoner på Dramatens stora scen låter Pernilla August blicken vandra runt sitt vackert biljardgröna sällskapsrum, dess höga avlånga fönster, flankerat av trygga golvuret och klassiska kvinnostatyn. Den horande maken och kammarherren är död, nu står fru Alving själv vid krönet av sin livsgärning. Nästa dag ska barnhemmet och äreminnet över maken invigas och i huset vilar den från Paris nyss återvända älsklingssonen.

Ingmar Bergmans uppsättning av Ibsens Gengångare är dock en enda lång dags färd mot natt. När morgonljuset äntligen kommer har fru Alving berövats allt och hon riktar sin tomma blick ut mot salongen. Äreminnet har brunnit, hennes livs kärlek har svikit och sonen ligger död. För Bergman, som både har översatt och strukit friskt i Ibsens pjäs, nöjer sig inte med det oavgjorda. Det stora bedrägeriet lämnar ingenting kvar.

    Nu är det inte precis första gången som Bergman gör upp räkningen med livslögnen och det liv som levs för anseendets skull, men har han någonsin tagit i så häftigt? Pernilla Augusts röst och diktion är så stark och högdramatisk att den omgående väcker undran. Nog har hennes spotskt moderna fru Alving makten i huset och nog är hon upplyst läsare av frisinnad lektyr men måste hon basunera ut orden för det? Vid hennes sida inte bara bleknar Jan Malmsjös superbt trovärdige Pastor Manders, han verkar komma ur en helt annan tid och föreställning, en förpassning som den andra karskt världsliga kvinnogestalten, Angela Kovács Regine, förstärker.

    Kvinnorna som ett slags föregångare, samtidigt duktigt spelande med i de roller som patriarkatet tilldelat dem. Fru Alving drar in snoret som en hel karl, Regine framhäver brösten under blusen. Men vilka spelar de mot?

Jan Malmsjös kostym är ner till knäppkängorna violett och även till det inre är hans pastor hjälplöst impregnerad med sakral hänsyn och egenkärlek. Utan att han egentligen vet om det leker den snirkligt lismande snickare Engstrand katt och råtta med honom och Örjan Ramberg blandar lystet en försåtlig ombytlighet med sitt yppersta artisteri.

Före paus råder ett slags borgerlig balans mellan uttrycksfullhet och motiv i de enskilda samtalen men sedan kastar föreställningen loss. Det är sanningen om att Osvald ärvt sin fars dödsliga sjukdom som får allt att brista. Nu återstår bara gråt och skrik i Göran Wassbergs svartdraperade rum. Jonas Malmsjö, som tidigare format utsökta missiler av sin undertryckta sorg, bryter tygellöst fram, sliter kläderna av kroppen och kastar sig över den mor han aldrig haft innan han mot den födslogångsröda fonden sväljer de morfintabletter han bönfallit henne om. Det finns ett konstnärligt glapp i denna föreställning som bryter den i två bitar. Vad betyder det?

Barbro Westling
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet