Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Räkna med elden

CLAES WAHLIN om ELDANSIKTE på Stockholms stadsteater

Peter Viitanen och Philomène Grandin i   Peter Viitanen och Philomène Grandin i "Eldansikte". Foto: PETRA HELLBERG

    Det är början som är slutet. Sonen Kurt minns sin egen födelse och sedan dess går det utför. Livet i kärnfamiljen är lika mekaniskt som gökuret och hos Kurt är det något som gnisslar i maskinen människan.

Elden, ur vilken han föddes, är vad som kan återställa nollpunkten och tack vare sin mekaniska defekt blir han projektets instrumentet.

Det handlar om Marius von Mayenburgs pjäs Eldansikte, som i Linus Tunströms regi och Ulla Kassius scenografi visar sig vara en sällsynt lyckad konstellation. I Kassius gråa och fyrkantiga scenrum blinkar en blodröd, digital klocka i övre, högra hörnet. Den räknar baklänges mot noll, sekund för sekund, samtidigt som handlingen obönhörligt tickar fram mot mordbrand, föräldramord och självmord.

    Hela scenrummet är som ett urverk, där de projicerade färgfälten avlöser varandra som diabilder och svarta gjutjärnsfigurer svänger in från ovan föreställande hus och hem. Också skådespelarna gnider mot varandra som kugghjul; gestiken är renskalad, fysiskt exakt och liknar ett snabbspolat marionettspel. Är de döda som Kurt hävdar, eller lever de det vi kallar liv? Deras beteenden, allra mest manligt och kvinnligt, är som stöpta i gjutformar. Märklig blir effekten, inte minst när mekaniken visar känslor - ledsen mor, förtvivlad syster - vilkas trovärdighet följaktligen måste ifrågasätts av publiken.

    I en så väloljad ensemble finns inget gnissel. Leif Andrées Fadern, som alltid exakt i gestik, mimik och tal, eller Lena B Erikssons talande blickar, ena sekunden bekymrad intill förtvivlan, nästa sekund kåt på dotterns pojkvän, är två skådespelare som alltid förmår skapa sceniska överraskningar. Philomène Grandin gör en kluven Olga, symbiotiskt kedjad till sin bror Kurt vevas hon in i den mekanik som kallas det normala livet. Robin Keller, den motorcyklande pojkvännen Paul, går från fånigt nervös till rimligt normal med allt större säkerhet vartefter klockan går. Behärskad i sin desperation styr Peter Viitanen - Kurt, själva motorn - skeendet i sin pubertala övertygelse om längtan efter det tillstånd som rådde innan födelsen, och begår därmed också en stark scendebut.

Under denna dramatiskt tickande bombresa hinner Tunström och Kassius dessutom med en mängd eleganta ironier, åtskilliga roliga scener, rent av en liten provokation mot slutet i musikvalet samt, liksom en passant, att presentera rena uppvisningen av ett dramatiskt urverk. Det är inte lite på en timme och femtiosex minuter.

Claes Wahlin
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet