ÅSIKT

Mannen som ville döda Hitler kom hem till oss för att få stöd

JAN MYRDAL om en påhittad och en sann historia

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Så här var

det inte:

Den 20 juli år 1944 utsattes Adolf Hitler för ett attentat och avled. Officiellt hette det att han fallit offer för ett brittiskt luftangrepp.

Den 21 juli tillträdde den Nationella Försoningsregeringen i Tyska riket. Det meddelades att det förekommit både felaktigheter i ekonomisk planering och krigföring, därtill hade onödiga repressionsåtgärder ägt rum. Detta skulle åtgärdas. Efter krigsslutet skulle partier åter tillåtas verka. Nu gällde det dock att det tyska folket stod enat – inte längre för slutseger utan för en fred som skulle säkra Rikets vidare existens.

Goebbels fängslades. Förintelselägren stängdes. President utan befogenheter blev Göring, statsminister Goerdeler, inrikesminister Himmler. Wilhelm Keitel avsattes. Erich von Manstein gavs kommandot som överbefälhavare för östfronten, Erwin Rommel för västfronten. Det tillsynes hopplösa militära läget kunde så – åtminstone tillfälligt – stabiliseras. SS utgjorde samtidigt en garanti för lugn och ordning i riket.

Speer gavs

order om att befria krigsmaterielproduktionen från störande hitlerska inslag. I enlighet med sovjetisk förebild inriktades produktionen i stället på långa serier enkla men effektiva vapen. Satsningen på de meningslösa men kostbara V-1 och V-2 upphörde och flygindustrin koncentrerades på de nya – och överlägsna – Messerschmidt-jaktplan vilka kunde sättas in mot de västallierades luftarmador. De allierades förlustsiffror gick då upp till 30 procent av alla anfallande plan.

Nu när Hitlers amatörmässiga motstånd mot arbetet på en uranbomb övervunnits kunde Tysklands alla framstående fysiker äntligen få de medel de krävt och kunde så forcera fram arbetet på den nya bomben.

För den Nationella Försoningsregeringen gällde det att Wehrmacht – och SS – skulle stå emot de allierade till dess det nya vapnet kunde tas i bruk. Riksregeringen visste ju att också i Förenta staterna pågick sådan forskning.

Den 6 maj 1945 förstördes med Luftwaffes hjälp Minsk av en atombomb. Förödelsen var ohygglig. Berlin kunde meddela att ytterligare bomber var redo att sättas in – också mot New York och andra nordamerikanska städer. Tre dagar senare tvingades de allierade till fredsslut.

1953, åtta år

senare är Joseph McCarthy president i Förenta staterna. I det efter kriget fattiga Sovjetunionen har Stalin just avlidit och Berija står närmast till att överta hela makten, i det Tyska riket är Himmler fortfarande makten bakom Goerdelers regering. Ekonomiminister Erhards politik har fört till vad som kallas ett Wirtschaftswunder och gett regeringen starkt folkligt stöd. Den unge bajraren Franz Josef Strauss blir ny försvarsminister och hela kontinenten har inordnats i Rikets allianssystem. Också Storbritannien har sagt upp sina speciella relationer till Förenta staterna och ställt sig under Rikets beskydd.

Japan är fortfarande fånget av sitt krig i Kina där Mao avvaktar från sitt högkvarter i Yenan.

Freden är labil, en förkrigsfred. Tre stormakter befinner sig i kamp om världsherraväldet; om två enas slås den tredje bort och därefter”

Det är

utgångsläget för Christian v. Ditfurths roman. En historisk spänningsroman om det som kunnat vara och som samtidigt tycks vara det som i dag är. Ty det kontrafaktiska skrivandet utgår från samma grundhållning som Lars Gustafsson och jag i ”Den onödiga samtiden”: människan formar sig själv och sin historia; det finns i varje ögonblick ett oändligt antal möjligheter inom de historiskt givna förutsättningarnas ram.

Upplösningen år 1953 lämnar jag åt sidan. Det är i den alternativa historien som med deckare där kritiker – för läsarnas skull – inte får avslöja mördarens namn.

Att det finns en kärlekshistoria i romanen beror väl på förlagspåtryckningar – sådana har dock för oss av genren intresserade läsare inte i deckare och agentböcker att göra. Den stör dock i detta fall inte alltför mycket.

Visst har jag

kritiska synpunkter. Då författaren är född 1953 tar han lite miste på den krigstida atmosfären i såväl Berlin som Moskva. Han har väl stora illusioner om att det då i Berlin fanns någorlunda många ”goda tyskar”. (En i tiden skriven roman som Friedrich Strindbergs ”Under jorden i Berlin” blir sanningsenligare.) Hans beskrivning av situationen i Moskva under kriget och hur kommunister resonerade präglas naturligtvis av gängse Lesefrüchte.

Ett och annat inslag i intrigen blir därför fel. (Om Moskva – av rädsla att Goerdeler skulle göra upp med väst – velat förhindra attentatet mot Hitler hade man inte behövt söka göra det genom att utsätta sina agenter i Berlin för livsfara; det hade räckt om Jastrow på sovjetlegationen i Stockholm fått order om att informera Edgar Klaus, den estnisk-judiske affärsman som var Rikets huvudagent i Stockholm.) Men den kritiken är ingen huvudsak.

Det viktiga

är dock att Christian v. Ditfurth skapat en i stort trovärdig – och mycket tankeväckande – alternativ samtidshistoria. Det kan jag skriva då jag faktiskt vet att romanens problemformulering är korrekt. Den 19 juni 1944 kom nämligen Adam von Trott zu Solz till Stockholm som attentatsmännens representant. Han ville informera och skaffa stöd inför attentatet. Han begärde att få komma på besök till vår villa på Nyängsvägen 155 i Bromma.

När han kom gick jag in på mitt rum och spelade Internationalen på grammofon med dörren öppen så det dånade i huset ty jag var ungkommunist och avskydde nazister – att min far menade att han känt till Trott sedan 1939 och att denne icke var nazist ändrade inte min hållning. Trott var ju i Tredje rikets tjänst.

Han tog kontakt med flera svenskar. Men han ansåg att Gunnar Myrdal var den som bäst kunde hjälpa honom att komma i direkt förbindelse med såväl representanter för Förenta staterna som för Sovjetunionen. Gunnar var lite ovillig. Men han gick med på att förmedla kontakt.

Den 23 juni 1944 hade Trott därför på Gunnars kontor ett två timmar långt sammanträffande med John Scott. Denne som officiellt var korrespondent för ”Time-Life” var – som Gunnar sade mig – ”en av Donovans män”. Alltså OSS-resident i Stockholm. Han var från en radikal och revolutionär familj, hade skrivit boken ”Vad gör Ryssland bakom Ural?” och hade därför också till speciell uppgift att hålla kontakt med vänstern.

När han bjudit

upp mig till sig på Grand Hotell, resonerat om trotskism, Stalin och svenska ungdomsrörelser och serverat Chablis varnade Gunnar mig. Då Scott inte var bög och jag knappast var så intellektuellt intressant att jag vore värd en god flaska borde jag inse att han hade andra motiv; underrättelsemotiv.

John Scott sade sig efter samtalet med Adam von Trott zu Solz inte ha litat på honom; kanske var han en provokatör.

(Den som vill veta mer om hela denna historia och Trotts försök att genom Gunnar även nå fram till minister Kollontay kan beställa fram kopia på telegrammet ”The minister in Sweden to the Secretary of State, June 26, 1944, 9 pm. Nr. 2309, Cos. Nr. 103.919/6 – 2544, NA State Department Papers.”)

Adam von Trott zu Solz lyckades inte få gehör för attentatsmännens synpunkter under sina kontakter i Stockholm.

Attentatet mot

Hitler misslyckades och de blev alla hängda; de som enligt Christian v. Ditfurths alternativa historia bildade den Nationella försoningsregeringen.

Det är en läsvärd bok.

Jag förutsätter att någon svensk förläggare omedelbart ber om option på den.

roman

Jan Myrdal (kultur@aftonbladet.se)