ÅSIKT

Astrid, ett ljus i barn- teves mörker

1 av 2 | Foto: SF
Astrid Lindgrens ”Allra käraste syster min” gick nyligen i repris på teve.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under rubriken Idyll eller elände debatterade i torsdags ett antal författare och regissörer barnkulturens nuvarande profil på Kulturhuset i Stockholm, och det sändes sedan i Kulturradion (16 februari). Välbehövligt att någon tar upp barnkultur till diskussion, det händer inte varje dag precis.

Ja, hur ligger det egentligen till med idyllen och eländet? Är det som programledarna Louise Epstein och Elin Claesson tyckte sig se, att barnen får bräkande idyll och ungdomarna outspätt elände?

I panelen var meningarna delade om detta, och ungdomsförfattaren Mats Berggren tyckte absolut inte bilden stämde på de svenska bilderböckerna som är både djärva och obstinata.

Jag måste ge honom rätt i detta. Även om det har skett en liten förskjutning i riktning mot en mer idyllisk småbarnslitteratur under slutet av 90-talet, så domineras den ändå inte av pastellfärgade djur med uppfostrande moraliteter som bästa gren.

Men vad händer om man i stället riktar blicken mot dagens barnteve? Då blir bilden av idyll medelst pastellmjukisar genast lite giltigare.

Därför var det synd att Kulturradions samtal i så hög grad kom att röra sig kring litteratur, och så lite runt andra medier. Vad barn ser på teve är säkerligen viktigare än någonsin, i ett läge när bokläsandet för första gången minskar (i vart fall för de yngsta åldrarna) och kanalutbudet är större än någonsin. Teve är dessutom ett medium som barn redan i späd ålder kan uppleva utan vuxen förmedling. Av någon märklig anledning bevakas och granskas inte längre barnteve, man kan fråga sig varför.

Jag har nyligen ägnat några veckor åt att förnya bekantskapen med SVT:s och TV 4:s barnprogram för de riktigt små, och fruktade en besvikelse.

Även om mina värsta farhågor kom på skam för SVT:s del - inte riktigt så illa som jag fruktat - så förekom trots allt många pastellfärgade djur som ville lära ut det ena eller andra. Doris och Gösta, för att ta ett exempel, är några till ko och grävling utklädda vuxna som försöker lära barn bland annat att inte slänga färg i avloppet och att äta kött från ekologiska grisar och kor (!).

Den tecknade serien Arthur handlar också om diverse djurfigurer och har pedagogiska ambitioner att få barn att sluta slarva med låneböcker, inte mobba, och så vidare. Även TV 4:s tecknade Babar faller in i kategorin djuranekdoter med lättmoral, och har just ingenting längre att göra med Brunhoffs ursprungliga böcker som ju berättade riktiga historier utan pekpinnar.

Det finns alltså rätt gott om utslätad idyll i svensk teve i dag. Och värst är naturligtvis de utländska importerna; varför visar SVT det brittiska programmet Tweenies? Varför visar TV 4 Teletubbies? Det är just dessa totalt intetsägande, pastellfärgade fluffiga tygdjur som hoppar omkring och är glada och skriker hej, hej i en helt ostrukturerad värld, som är de verkliga lågvattensmärkena. I dessa program kan man knappt urskilja en avsändare som har något att förmedla, utöver lite didaktiskt strunt om hur man slår in paket, eller hur man gör halmtak i England. Man baxnar över denna absoluta tomhet.

Och tyvärr förekommer det väldigt få seriöst berättade historier med början, slut och ett riktigt tilltal. Det är uppenbarligen magasinsprogrammen som helt sätter stopp för den typen av barnkultur i teve. Allt måste trängas in på ytterligt små utrymmen och inramas av en vuxen programledares mer eller mindre vettiga mellansnack. Det är synd, för många berättelser ryms naturligtvis inte inom ramen för vad tevefolket kallar en "slot", en öppning, i magasinsflödet.

Och uppenbarligen skiljer sig svensk teve ofördelaktigt från resten av Norden i hur bunden man tillåter sig vara av just längden. Alla nordiska länder har köpt Håkan Alexanderssons lilla pärla Evert, men svensk tv tackade nej med hänvisning till att den inte passade in i deras "slotar"! (Alexandersson är en av dem som skapade klassikern Tårtan.)

Under de gångna veckorna så har det ändå varit bättre ställt än vanligt med längre berättelser, eftersom man lagt in repriser på Astrid Lindgren-sagor, till exempel Gullpian och Allrakäraste syster. Jag vill minnas att jag gav dessa filmer negativa recensioner när de kom på bio, men så här i det normala barntevebruset framstår de trots allt som något slags höjdpunkter. Vad allt har vi inte att tacka Astrid Lindgren för! En vuxen människa som faktiskt ville säga någonting till barn, det verkar bli alltmer sällsynt för var dag som går.

Och i dessa berättelser finns också det djup som Kulturradions panel efterlyste och där Mats Wahl önskade att barnkulturen skulle glänta på dörren till den mörka garderob som alltid finns i livet.

Men det finns undantag även i det normala utbudet, visst finns det: Pytte Ravns och Stefan Malmströms Anki och Pytte har i mina ögon ett genialt tilltal: den gula tygankan (ja, ja) Anki får vara barnet, med uppnosig och rå humor, och snabba fall ned i gråt och hjälplöshet. Men alltid skild-rad med respekt likafullt. Pytte Ravn själv har ett vettigt tonfall med nästan Lindgrensk brist på sentimentalitet, trots att hon riktar sig till de riktigt små. Eller Myror i brallan med Jonas Leksell som blandar lek och allvar på tema om naturen. Det är balsam för själen att det ännu görs sådana program i svensk barnteve.

Margareta Norlin