ÅSIKT

Ras-, klass-, eller könsförtryck?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ En vit medelklasskvinna blir rädd för en svart man. Är hon då rädd för mannen i honom eller det svarta? Är kvinnans rädsla ett uttryck för könsförtryck eller är hon rasist? Det är centrala problem för den moderna vänstern - och som måste lösas.

Traditionellt sett har vänstern alltid satt klasskampen främst - upphör klassförtrycket så upphör könsförtrycket samtidigt. Numera har vänstern förstått att det inte är så enkelt och har därför alltmer börjat hävda att klasskamp och könskamp är likvärdiga eller i alla fall intimt förknippade med varandra.

Vad händer då när samma vänster samtidigt kämpar för homosexuellas rättigheter och mot rasism?

Det finns en risk att kampen för kvinnors rätt kan hamna på kollisionskurs med till exempel svarta mäns rättigheter - en konflikt som kan utnyttjas av samhället för att ställa olika grupper mot varandra och därigenom splittra den radikala rörelsen.

■ ■ Tankar om hur denna konflikt kan lösas finns på flera håll i senaste numret av Fronesis (nr 8), men i synnerhet i Michael A Messners rasande intressanta artikel.

Han berättar om ett seminarium där den amerikanske sociologen Elijah Anderson talar om en vit kvinna som blir rädd för tre svarta män. Anderson vill genom denna bild visa ”att svarta män på offentliga platser ofta blir misstänkta för att vara våldsamma våldtäktsmän”. En kvinna i publiken säger: ”Han utgår från att hon inte hade anledning att vara rädd för ett gäng med män. Självklart var hon rädd! Kvinnor blir överfallna och våldtagna varje dag!”

Messner menar, med utgångspunkt i multietnisk feminism, att båda har rätt: ”Kvinnan och männen i berättelsen blev alla diskriminerade i det offentliga rummet, fast på olika sätt. Lösningen ligger i att lära sig förstå varandra, för att sedan utifrån denna gemensamma förståelse bygga en rörelse som kämpar mot de förtryckande system som avhumaniserar dem alla.”

Färgade homosexuella utsätts både för sexualitetsförtryck (homofobin finns i deras egna färgade gemenskaper) och rasismen i samhället, menar Messner, och därför borde deras erfarenheter ligga till grund för en gemensam vision om ett samhälle utan förtryck.

■ ■ Messner visar också hur vi vita heterosexuella medel- och överklassmän deltar i förtrycket. Genom vår hegemoniska ställning har vi ”flyttat jobben från stadskärnorna, skurit ner på bidragen till skolorna och tillåtit att polisens beskydd av medborgare har försämrats. Och detta samtidigt som polisen använder rasistiska terrortekniker och vägrar att vidta åtgärder som skulle kunna göra det offentliga rummet säkrare för kvinnor, och ger dem de facto utegångsförbud. Men privilegierade män är osynliga i denna berättelse därför att deras ras-, klass- och genusmässiga makt är förknippad med deras positioner i olika institutioner, inte med deras individuella beteende på gatan.”

■ ■

Messners artikel är en början på en självförståelse både för oss vita medelklassmän och för den disparata rörelse som jag valt att kalla radikal eller vänster.

Pelle Andersson