ÅSIKT

Blodsband - dockor med hjärtan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att se hur tricket görs förhöjer ofta den teatrala upplevelsen. Dockteaterns kraft ligger ofta i just detta, att låta dockspelaren och hans trådar synas eller rent av vara med som en aktör bland marionetterna. Det är litet som att vara med bakom scenen; trots att maskineriet syns är det svårt att inte fångas av historien som spelas upp.

I den kanadensiske dockteaterföreställningen Street of blood ser vi både dockspelaren, trådar och mänskligt förflyttande av rekvisita. Likväl upprätthålls illusionen från första till sista sekunden. Det är inte bara de skickligt manipulerade dockorna utan lika mycket Burketts repertoar av röster till de olika figurerna som levandegör familjen Rurals öden och äventyr i en kanadensisk småstad någon gång på åttiotalet.

Titelns blod handlar alls inte om några konventionella monster eller mord, det är snarare en dödsbringande lek med ord: blodsjukdomen aids och det blod som är tjockare än vatten, släktens.

Livet på landet har sällan utrymme för det som aids en gång betydde - homosexualitet. Inte så konstigt att den unge gossen blir terrorist och spränger några lokala gayställen i hopp om att kyrkan ska få skulden. Men Jesus dyker upp, pappa är redan arg och mamma, ja, hon älskas men bakar hellre paj än talar sexuell läggning. Och så har hon sina lapptäcken, samt delar sonens förtjusning i femtiotalets melodram. Har man ingen egen historia, så får man uppfinna en, så resonerar i alla fall sonen.

Ronnie Burkett är rasande skicklig, giftig och underhållande. Vad spelar det för roll om historien ibland balanserar vid sentimentalitetens avgrund, när alla trådarna hålls så säkert i hand?

teater

Claes Wahlin