ÅSIKT

Jag ljög för att vi skulle bli en glad familj

Dagens Gormander

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Redan som barn började jag småljuga, säger Ulf Stark. Lägger man till lite så stämmer saker och ting mycket bättre. Det tycker jag fortfarande.

Vi sitter på Kajsas fik i Larsberg på Lidingö och pratar om hur författare uppstår. Det är säkrast att hitta på, säger Ulf. Man lägger sin egen vilja över världen för att ge mening åt livet.

När han var åtta år blev föräldrarna oroade. Pappa hotade att ta honom till en doktor som hette Blomgren.

Han har fått ett trauma, sa pappa.

Ulf äter en kanelbulle. Han har just kommit ut med en bok, Mitt liv som Ulf, och det är där han berättar hur han blev författare. I början hittade han på som barn gör mest.

Det gjorde jag också, säger jag. Man blev hela tiden beskylld för saker och ting. Är det du som har tagit kakorna? sa pappa.

Sen tog det timmar av gråt och bedyranden att det inte var jag. Antagligen var det en tjuv som tagit sig in och ätit upp dem. Det vet man ju att det förekommer lägenhetsinbrott.

Men hade du snott kakorna? undrar Ulf.

Klart att jag hade, säger jag, men hur skulle de kunna bevisa det?

Ulf nickar. Man går in i den andra världen. Efter en stund är man där.

Egentligen är det konstigt att fantasin definieras bort som icke verklig, säger han. När man ljuger motsvarar det en inre sanning. Och det som händer i drömmen har man ju varit med om.

Fast när man blev äldre så var det inte så gulligt längre. Då fick ljugandet ett syfte. Man blev smart.

På den tiden måste föräld-rarna skriva på intyg och prov från skolan. Ulf blev en mästare i att förfalska sin pappas handstil. Han tar fram en penna och skriver sin pappas namn, Kurth S Stark, på ett papper.

Min pappa är död, säger han. Så nu är jag den ende som kan skriva hans namnteckning.

Men kanske var det ett misstag. Det gick åt en massa psykisk energi i onödan. Dessutom krävs det en viss begåvning. Det gäller ju att hålla reda på vad man sa sist.

Uppgiften blir att bygga en påhittad värld som hänger ihop. Det är det som är så besvärligt. Man ljuger för att skapa integritet, ett inre rum. De kunde inte klampa in där, säger han, för jag hade redan ljugit in dem i ett annat rum. Och så var det ju spänningen. Plötsligt var man centrum i en stor härva.

Fast å andra sidan blev man bra på dramaturgi, säger jag, och tänker på Ulfs fantastiska manus till den första Tsatsikifilmen och hur han just nu skriver manus till en dansk film om H C Andersens barndom.

Ulf tittar på kanelbullen som om han tvekade om dess verkliga existens. Jag undrar hur hans hund mår, en blandning av jättelik kaukasisk vallhund och labrador, som heter Kulan.

Jag lät den vara hemma, säger han. Tar jag med hunden så skriver du bara om den. Det gör alla journalister. Jag blir svartsjuk. Skönt att slippa honom ibland.

Fantasin är kreativ, säger jag. Utan falska sjukintyg hade vi aldrig blivit författare. Jag skolkade och tog hem tjejer på dagarna.

Det gjorde inte jag, säger Ulf. Jag brukade stå i värme-slussen på NK eller så gick jag till bibblan. Jag blev jättebildad.

Kanske fanns det en inre läroplan som han behövde. Han körde två gånger i studenten. Fysikläraren krävde att eleverna skulle räkna ut elevationsvinklar för V 2-bomber mot London.

Ännu när jag var över fyrtio drömde jag om att jag satt i skolan, säger han. Jag hade fått sitta kvar i alla år bredvid en massa trettonåringar. Lärarna sa att "du klarar dig aldrig".

Ulf hävdar att han ljög för att skydda pappa och mamma. De orkade inte med hans dåliga betyg. Pappa och mamma blev mycket gladare när jag ljög, säger han. Det gällde att skydda dem mot sanningen.

Pappa blev hård i magen av sanningen. Mamma blev lös.

Så föds dikten. Man uppfinner verkligheten på nytt för att skydda dem man älskar.

Jag ljög för att vi skulle bli en glad och lycklig familj, säger han.

Doktor Gormander