ÅSIKT

Hallå! Jag hör dig, hör du mig?

Mikael Strömberg läser en avhandling om arkitektur och ljud

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Bild: EDWARD DERKERT

Tjuter det fortfarande i dina öron efter en kväll på krogen? Kunde du föra en begriplig konversation på restaurangen? Hörde grannen i stolen bredvid dina syrliga kommentarer på biografen? Hur kändes det i kroppen när du korsade Stortorget? Kan du somna med öppet fönster?

Överallt finns dessa övergivna ljudmiljöer. Eller ljudmiljöer som av slumpens nyck bara blev, sedan husen byggts och gågatorna, cykelbanorna och motorlederna asfalterats, och sedan affärs- och bostadszonerna lagt beslag på naturens sista fria ytor.

Vi lever i en högnivå-ljud-värld, vars konsekvenser vi underskattar. Ett vanligt argument är att höga nivåer (över 100 dB) bara drabbar under begränsad tid, till exempel på bion, konserten eller gymmet. Men problemet är att ljuden ackumuleras inom oss. De nöter på hörseln, dag efter dag, och plötsligt är det för sent. Tinnitusorkestern slår i cymbalerna.

En forskare som emellertid arbetar med ljudet som resurs är Pehr Mikael Sällström, och det är verkligen inte en sekund för tidigt med ett akademisk arbete som belyser interaktionen mellan ljud, form och rum. Nu inbjuder ju inte det akademiska formatet till frivillig läsning, tyvärr - och dessutom ingår en illa redigerad cd med ljudbilder - men avhandlingen har många poänger som borde angå hela Sveriges befolkning.

Hur kan man använda ljud medvetet för att skapa en stämning som ger stöd åt byggnadens ändamål? Och hur kombinerar man detta med akustiska frizoner; ljudklimatzoner för tystnad och kontemplation?

Ljuden, allt från klicket i barnmatsburken till hela städers audiovisuella representation utåt, kan kanske uppfattas som en bisak i sammanhanget. Men man ska inte tro att det i efterhand går att "rätta till" de fel som begås, med akustikplattor och bullerplank. Ljudet kräver högre status och att man "utnyttjar akustiken som en formfaktor i byggandet" (SAR arkitekt Olle Wåhlström)

I Alvar Aaltos Sanatorium i Paimio från 1933 har arkitekten planerat så att suset från tallkronorna kan höras i rummen via en sinnrik fönsterkonstruktion, vattnet från kranar träffas porslinet i en vinkel så att bruset reduceras med mera.

I den kinesisk-amerikanske arkitekten I.M Peis Bank of China i Honkong används sorlet från vattentrappor runt byggnaden för att minska upplevelsen av trafikbuller och samtidigt dramatisera arkitekturen.

Sällströms avhandling ger flera liknande exempel på indikationer: meningsbärande ljud och retoriskt ljud i samspel med arkitekturens outtalade drag av psykologiskt hantverk. Det har knappt diskuterats tidigare men nu kanske tiden är moget. Bara en sådan sak som att hörsel är ett rundstrålande mörkersinne. Rumsupplevelsen på natten är mer kroppslig, avståndslös och "musikalisk" än motsvarande på dagen. Många arkitekters dröm är att ge sina hus en sådan närvaro (av temporal kontinuitet) men med visuella medel enbart missar man målet.

I sin forskning har Sällström därför valt att lista en rad skillnader i ljudets tonhöjd, längd, styrka, avstånd, hårdhet, skärpa, tunnhet, ljushet, fyllighet, dovhet och så vidare. Olika former låter olika. Tanken är att kunskapen så småningom ska kunna implementeras redan på planskissenivå. Och att vi då får mycket roligare hus stämda i ackord, målade i klanger och inredda i rytmsektioner!

I bland tror jag på de dumma frågornas befogenheter. Till exempel, hur skulle husen se ut om arkitekter ritade för blinda människor, eftersom man idag tycks rita hus för döva?

Och kan det vara så att en plats, från slott till koja, upplevs som olustig, torr, sluten och död... för att ljudet understryker och pekar ut platsen som just olustig, torr, sluten och död?

Ja. Ljudet är mera manipulativt än vi vill tro och det går in bakvägen som en objuden gäst.

arkitektur

Mikael Strömberg