ÅSIKT

Himmlers dotter ger inte upp

Nu är hon en av de ledande i nätverket för nazister. LISBETH LINDEBORG om en rörelse med förgreningar till Sverige

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Heinrich Himmler tillsammans med dottern Gudrun 1938
Foto: AP
Heinrich Himmler tillsammans med dottern Gudrun 1938

Vem Frau Burwitz egentligen är vet inte hennes grannar i München. Eller snarare - de vill inte veta att hon är en nationalsocialismens arvtagare i rakt nedstigande led och en symbolfigur för efterkrigstidens nya och gamla nazister, en så kallad ewiggestrige. 15 år gammal skrev hon i sin dagbok i mars 1945: "Alla får ordnar och utmärkelser utom Pappi. Ändå är han den förste som borde belönas. Göring bekymrar sig ju inte om någonting. Goebbels gör visserligen en hel del men han måste alltid hävda sig så mycket."

57 år senare lever minnet av "Pappi" kvar på fotot i familjen Burwitz vardagsrum - Heinrich Himmler, Reichsführer i SS.

"Jag vill rehabilitera min far", sa Gud-run Himmler i sin enda intervju 1959. I stället för att byta namn stoltserade den då 30-åriga dottern till historiens störste massmördare med sin "Pappi".

Efter giftermålet med Wolf-Dieter Burwitz, ledande funktionär i det nynazistiska NPD (Nationaldemokratische Partei Deutschlands) förde Gudrun Himmler-Burwitz ett liv till synes i skymundan. Men bakom kulisserna var och är hon aktiv i den gamla och nya nazismens tjänst. I hennes hem var nazistiska krigsförbrytare och massmördare alltid välkomna och vid de årliga sammankomsterna för SS-veteraner i österrikiska Klagenfurt och Ulrichsberg håller Himmlers dotter hov. Och hennes medlemskap i det hemliga nazistiska nätverket "Stille Hilfe für Kriegsgefangene und Internierte" (grundat 1951) har varit avgörande för dess framgångar.

Officiellt skulle "Stille Hilfe" ta sig an internerade krigsförbrytare, bistå dem juridiskt och ge deras anhöriga finansiell hjälp. Fram till 1993 kategoriserades organisationen som allmännyttig och slapp betala skatt.

Men i praktiken har "Stille Hilfe" fungerat som en motmakt till Simon Wiesenthals jakt på nazistiska krigsförbrytare för att ställa dem inför rätta; "Stille Hilfe" har använt sitt inflytelserika nätverk för att hjälpa krigsförbrytarna komma undan rättvisan.

Dess första ordförande, den katolska prinsessan Helene-Elisabeth von Isenburg, fick hjälp av både den heliga stolen i Rom och den brune biskopen i Vatikanen, Alois Hudal. Bland de kända krigsförbrytare som via "klosterrutten" ("råttlinjen") tog sig till Italien för vidare befordran till Latinamerika var Adolf Eichmann - förintelsens organisatör, Walter Rauff - uppfinnare av transportabla gaskamrar, Josef Schwammberger - lägerkommendant i Polen och anklagad för 3 377 mord, och SS-officeren Erich Priebke - naziregimens förbindelseofficer i Vatikanen och huvudansvarig för massakern på 330 italienska fångar i de Ardeatinska grottorna.

Ett andra högkvarter hade "Stille Hilfe" i Sverige, där vice ordföranden grevinnan Lili Hamilton och nynazisten Per Engdahl höll i trådarna. Via "flyktrutten nord" slussades ett stort antal krigsförbrytare från Sverige till Latinamerika eller till Mellanöstern, bland dem SS chefsideolog Johann von Leers. Väl i Kairo konverterade Leers till islam. Som "Amin ben Omar" fick han en hög position i Nassers utlandspropagandatjänst.

En tredje viktig flyktväg gick via det amerikanska kontraspionaget CIC (Counter Intelligence Corps) som använde sig av "Stille Hilfes" infrastruktur för att komma åt politiskt brukbara krigsförbrytare i det begynnande kalla kriget. Dit hörde Klaus Barbie ("slaktaren från Lyon") med nytt uppdrag att spionera på kommunister i Tyskland och Frankrike; under namnet Klaus Altmann hjälptes han senare över till Latinamerika. Likaså hjälpte CIC Gestapochefen och kommunistexperten Heinrich Müller att komma undan ett säkert dödsstraff. Att Müller var ansvarig för förintandet av hundratusentals judar hade mindre betydelse.

Förre chefen för Abteilung Fremde Heere Ost (FHO), sovjetexperten Reinhard Gehlen, fick uppdraget att bygga upp en tysk säkerhetstjänst under direkt kontroll av CIC, som senare övergick i statliga västtyska BND (Bundesnachrichtendienst). I början av 1950-talet skickades Gehlen av CIC till Kairo för att organisera Nassers hemliga polis. Största delen av sina hundra medarbetare rekryterade Gehlen från före detta SS och Gestapo, bland andra von Leers, Otto Skorzeny och Eichmanns högra hand, Alois Brunner, ansvarig för mordet på 128 500 judar.

Trots att Brunner var efterlyst över hela världen slussades han via "klosterrutten" och Rom till Kairo. Som Ali Mohammed startade han senare en ny karriär som spion och affärsman i Syrien. Så fick de ansvariga för förintelsen nyckelpositioner i en ny geografisk omgivning, Mellanöstern, där de kunde fortsätta att sprida sin antisemitiska hatpropaganda.

Frågan är hur "Stille Hilfe" och liknande föreningar kunnat få fortsätta sin laglösa verksamhet in i våra dagar. Ty "Stille Hilfe" var en välkänd organisation för politik, justis och medier - inte bara i Västtyskland. Men kunskapen har varit fragmenterad. Först nu ger journalisterna Oliver Schröm och And-rea Röpke i sin Stille Hilfe für braune Kameraden. Das geheime Netzwerk der Alt- und Neonazis (Christoph-Links-Verlag, Berlin 2002) en helhetsbild av organisationen och dess nationella och internationella samhälleliga utlöpare.

Här visas på samröret mellan efterkrigstidens accepterade före detta nazister och de icke-accepterade - de "ewiggestrige". Gemensamt teg de om "Stille Hilfe". Om någon jurist råkade se alltför djupt i akterna förflyttades han.

I boken belyses detta med fallet Anton Malloth, gruppledare i SS och vakt i det tjeckiska koncentrationslägret Theresienstadt. Trots 39 vittnesutsagor om Malloths brutalitet, trots dödsdomen i en tjeckisk domstol för mordet på minst 105 människor skyddades han av österrikiska, italienska och tyska myndigheter. I åratal levde Malloth i högönsklig välmåga under sitt riktiga namn i ett eget hus i Sydtyrolen. I slutet av 1970-talet krävde Wiesenthal att Malloth skulle ställas inför rätta. Men statsåklagarämbetet i Dortmund (Nordrhein-Westfalen) vägrade: "Bevisen räcker inte."

Bland Malloths offer var journalisten Peter Finkelgruens farfar, som också han med nya bevis vände sig till statsåklagarämbetet i Dortmund i slutet av 1980-talet. Men nej: "Vittnena är inte trovärdiga."

För att skydda Malloth för ett växande medieintresse ordnade Gudrun Burwitz och "Stille Hilfe" en plats på ett finare pensionärshem i München. Först på 1990-talet - sedan Priebke och Schwammberger ställts inför rätta och dömts och först sedan fallet överlämnats till en ny åklagare i München - ställdes den 89-årige Malloth inför rätta och dömdes till livstids fängelse (3 maj 2001). Senare har framkommit att orsaken till överåklagarens försummelser var att han tog hänsyn till sin företrädare, en medlem av Hitlers NSDAP. Från den nordrhein-westfaliska regeringens sida söker man nu tysta ned denna rättsskandal.

Sist men inte minst visar Schröm och Röpke också på hur "Stille Hilfe" nu fungerar som mötesplats för gamla och nya nazister, bland annat genom olika utbildningsverksamheter och filmklubbar. En av nätverkets nyckelpersoner är Jürgen Rieger med nytt nazihögkvarter på en herrgård i södra Sverige.

I november 2001 firade "Stille Hilfe" sitt 50-årsjubileum. Mot den bakgrunden och i vetskap om den ökande tillströmningen till de nynazistiska organisationerna står ett skrämmande uttalande nyligen från Gertrud Herr, före detta organisatör av Hitlers flickförbund och aktiv i "Stille Hilfe": "1945 hade jag aldrig kunnat tro att det skulle gå så bra för oss som det nu gör."

Lisbeth Lindeborg , Marbug