ÅSIKT

Simone i det öde landet

ANITA GOLDMAN läser Det andra könet - trettio år efteråt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Man föds inte till kvinna, man blir det." Skall Simone de Beauvoirs jätteverk Det andra könet sammanfattas kort blir det med detta: att det som i ett specifikt kulturellt och historiskt sammanhang ses som "kvinnligt" är inte givet av naturen. Och därför kan det förändras!

Det var denna vidöppna möjlighet till förändring parat med det uppfordrande frihetsideal som ligger till grund för existentialismen som grep mig så starkt när jag som ung för första gången läste Det andra könet. Jag kände mig träffad av Beauvoirs skoningslösa analys av hur kvinnor väljer sin ofrihet, hur det är lättare att välja passivitet och underkastelse, att falla för "frestelsen att undfly friheten och bli ett ting" och därigenom undvika "den autentiskt levda existensens ångest och anspänning".

Att vara ung kvinna som i "ångest och anspänning" iscensätter sitt liv som uppror och få Beauvoir i handen var stort! I dag, trettio år, två graviditeter och många havererade frihetsexperiment senare, läser jag texten med andra ögon. Jag finner själva grundpremissen, den existentialistisk-beauvoirska "friheten" otidsenlig och begränsad.

I stället för att vara ett uppror mot ett manligt västerländskt projekt, uttrycker den i själva verket detta projekts själva essens: Den beskriver människan som avskild från Naturen, "herre" (!) över det liv som blir till i handling. Det är det manliga "projektet" som kvinnan skall sträva efter i sin kamp mot naturen.

Genom att på samma dag ge ut Det andra könet och Claudine Monteils De som älskade friheten, en biografi om Beauvoir och hennes partner Jean-Paul Sartre, understryks kopplingen mellan författarens liv och hennes verk. Detta är dubbelt olyckligt i Beauvoirs fall, då hennes verk alltid fått stå tillbaka för hennes världsberömda levnadssaga men också för att detta är ett "typiskt" förhållningssätt just gentemot berömda kvinnliga konstnärer och intellektuellas verk.

Riktigt synd är det att Norstedts förlag förbinder den kulturhistoriska insats man onekligen står för genom att nyöversätta (en speciell eloge är påkallad för det fantastiska och idoga arbete som översättarna Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg utfört) och för första gången på svenska publicera Det andra könet i oavkortat skick - en starkt förkortad pocketupplaga utkom på svenska 1973 - med utgivandet av Monteils undermåligt komponerade och skrivna "romanbiografi".

I sitt förord presenterar Eva Gothlin Beauvoirs väldiga verk (861 tättskriva sidor) som "en av förra seklets mest inflytelserika böcker, dels genom att väcka feministisk medvetenhet, dels genom att den var en inspiration för feministisk teoribildning". Boken uppfattades vid sin publicering 1949 som oerhört kontroversiell, ja skandalös, bland annat för att den rättframt analyserade kvinnans sexualitet. Som näst sista land i Europa hade kvinnorna i Frankrike 1945 erhållit allmän rösträtt. Efter den relativa frigörelsen under världskriget, då kvinnorna varit aktiva i motståndsrörelsen och deltagit i produktionen, framfördes på 40- och 50-talen åter konservativa kvinnoideal.

"Just vid denna tid", påpekar Gothlin, "publicerar Beauvoir en bok som hävdar kvinnans rätt till arbete och födelsekontroll, till ekonomiskt, existentiellt och sexuellt oberoende, och som kritiserar tanken att moderskap skulle vara kvinnans främsta uppgift." Boken bannlystes av påven vilket innebar att ingen god katolik skulle läsa den, samtidigt som den fördömdes i det franska kommunistpartiets tidningar. Den blev senare en viktig inspirationskälla för 1960-talets andra våg av feminism.

Det andra könet startar med "biologiska utgångspunkter" som Beauvoir understryker som "oerhört viktiga, de spelar en framträdande roll i kvinnans historia och de utgör en väsentlig del av hennes situation". Beauvoirs hållning till kvinnans "biologi" är entydigt negativ, ja nattsvart. Kvinnan är genom menstruation, graviditet och amning underkastad "honans slaveri", "förslavad under livets mysterier" vilka hon endast "befrias från" vid menopausen. Själva den biologiska process som havandeskapet utgör innebär en "alienation" från den självständiga individens vara, då det binder kvinnan vid "arten"; "Av alla däggdjurshonor är kvinnan den som är djupast alienerad, och den som mest kraftfullt motsätter sig sin alienation. Ingen annanstans är organismens slaveri under reproduktionens funktioner lika avgörande eller lika svåra att acceptera.["] Om man jämför henne med mannen framstår han som oändligt privilegierad: hans könsliv står inte i motsättning till hans personliga existens, det fortlöper lugnt och stilla."

Det stora kapitlet om "Modern" inleds med tio sidor om abort (!), varefter skildringar av graviditetsstörningar och neuroser av allehanda slag tar vid. Amningen är "en utmattande uppgift", "processen är smärtsam, den åtföljs ofta av feber och amman matar den nyfödda på bekostnad av sina egna krafter". "Konflikten art-individ, som vid förlossningen ibland tar sig dramatiska uttryck, ger kvinnokroppen en oroande bräcklighet " (Att kvinnor lever längre och i de flesta fattiga länder utför de tyngsta arbetena har helt gått Beauvoir förbi!). I förordet ursäktar Gothlin Beauvoirs mycket negativa beskrivningar av kvinnans biologi med att författaren var "färgad av samtidens föreställningar" och att det "är viktigt att minnas att Beauvoir utgick från sin tids vetenskap, en vetenskap som betraktade mannen som norm och kvinnan som avvikelse, vilket innebar att kvinnans kropp ofta beskrevs i negativa ordalag och dess biologiska funktioner som något hindrande, ett handikapp".

Men det är ju just "tidens norm" som Beauvoir går till storms mot på 800 sidor! Och det fanns även på den tiden de som uttryckte en diametralt motsatt syn på "biologin", till exempel vår egen Elin Wägner som redan 1941 utkom med Väckarklockan, där sambanden mellan nedvärderingen av den kvinnliga biologin, patriarkatet, krigen och miljöförstöringen tydliggörs.

Sedan Det andra könet kom ut har fartyget Den Västerländska Individualismen med dess hierarkiska och antagonistiska förhållande till naturen (och till kvinnan) gått i kvav i de träskmarker som den mekanistiska och brutalistiska synen på Naturen skapat i Hiroshima, i Tjernobyl och världen över där vattnet inte går att dricka, fiskarna inte att äta, och luften inte att andas.

För dem av oss som finner frågan om huruvida våra döttrars bröstmjölk kommer att innehålla så mycket gifter att de inte kommer att kunna amma viktigare än huruvida amningen är en "konstruktion" eller en "biologi", ter sig Beauvoirs grundsyn såväl ödslig som farlig.

Finns det då någon koppling mellan Simone de Beauvoirs anslutning till det manliga projektet och hennes eget liv? Claudine Monteil som i Söndagarna med Simone. En rebellflickas memoarer spännande skildrade den franska kvinnorörelsens uppkomst och Beauvoirs roll (entusiastiskt recenserad av mig på denna sida den 15 april 2001), har nu återkommit på svenska med en romantiserad biografi över paret Beauvoir/Sart-re. Monteil iklär sig denna gång rollen av den allvetande berättaren som varit närvarande vid det berömda parets mest intima samtal och uppgörelser. Dessa blir då så platta att man frågar sig hur två sådana tråkmånsar lyckats bli världsberömda.

Ibland "glömmer" hon dock att hon skriver en roman och återgår till en skvallrigt berättad biografi, för att plötsligt på sidan 235 och utan vidare förklaring introducera ett förut okänt "jag". En så undermåligt komponerad bok borde varje förlagsredaktör med självaktning har stoppat. Saken blir inte bättre av att språket kryllar av plattityder som "vem kunde veta vad framtiden bar i sitt sköte?"

Innehållsmässigt stämmer det till eftertanke hur inkonsekventa de berömda frihetsapostlarna var i sina politiska ställningstaganden. Under Algerietkrisen tog de så kraftfullt ställning mot det egna landets kolonisationspolitik att de blev mordhotade och det anti-imperialistiska engagemanget följdes upp under Vietnamkriget.

Men trots att de blev världsberömda symboler för Friheten, var deras ställningstagande inför de två stora och avgörande totalitära regimerna under deras livstid - Nazityskland och Sovjetunionen - minst sagt tvivelaktiga. Under såväl det spanska inbördeskriget som under nazismens tillväxt och seger i Tyskland och senare ockupation av det egna landet visade Sartre och Beauvoir en passivitet som de sedan själva skämdes över och på olika sätt försökte gottgöra.

Förhållandet till Sovjetunionen är mer graverande, där stödde Sartre öppet den stalinistiska diktaturen och var en ofta och gärna sedd gäst hos den regim som inte endast förtryckte det egna folket utan också stora delar av Europa.

Vad deT gäller den andra Friheten - den erotiska- visar den sig vara än mer problematisk. Sartres och Beauvoirs på den tiden så ovanliga "öppna förhållande" som kommit att bli sinnebilden för det existentialistiska frihetsetoset mer än filosofin i sig, visar sig vid en närläsning vara ännu ett "manligt projekt". Det var, enligt Monteil, Sartre som redan i början av förbindelsen föreslog ett öppet förhållande.

"Vi skall också ha andra kärlekar bredvid." Simone hade, "utan att säga ett ord lyssnat till hans utläggning om ett förhållande vars nyckelord skulle vara frihet. Och hon fattade med sitt skarpa intellekt genast vad det handlade om."

Vad handlade det om? Jo, Sartre hade en helt stall av kvinnor - ofta unga och mycket vackra - under hela sitt liv. Det intrikata och ofta mycket grymma spel som krävdes för att hålla alla på sin plats skulle kräva en längre utläggning. Beauvoir deltog delvis i förförandet av mycket unga kvinnor - hon till och med avskedades en gång för sitt "laddade förhållande" till unga kvinnliga elever.

Hon hade dessutom två mer betydande kärleksförhållanden som av allt att döma verkar ha varit genuint och ömsesidigt upplevda. Men genom hela Monteils bok går berättelsen om den olyckliga intellektuella kvinnan som äls-kar sin Sartre och som lider så fruktansvärt av den "frihet" han tvingar henne till och den förödmjukelse hon upplever, att hon under perioder är alkoholiserad. Det enda "vapen" hon har mot den anstormning av kvinnor som kastar sig framför den lille skelögde filosofens fötter är sitt skarpa intellekt. På detta område kan ingen av kvinnorna hålla henne stången, där har hon en särställning i Filosofkungens hov (harem vore ett mer passande ord).

Beauvoir brukade säga att "man skriver för att bli älskad". Jag kan inte tänka mig en sämre och sorgligare anledning för skrivande. På sitt sätt uttrycker detta essensen av ett fascinerande, världsberömt och grandiost frihetsprojekt, som trots att det stimulerat så många kvinnor, ändå i såväl sin intellektuella som biografiska essens, är inramat och begränsat av en manlig blick, ett manligt synsätt.

filosofi

roman

Anita Goldman