ÅSIKT

Opera med hänförande skönsång

Julius Ceasar av Händel

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För ett par decennier sedan var countertenorer en sällsynt kuriositet, enbart en angelägenhet för folk med specialintresse för barocktida sångkonst. Sedan dess har tekniken att sjunga i falsett utvecklats otroligt, det vimlar av begåvade countertenorer, och ett par av dem tillhör världens mest uppburna sångarstjärnor. Främst kanske Andreas Scholl (även om David Daniels är lika bra), och det var en förnämlig fjäder i hatten för Det Kongelige att Scholl valt den scenen att göra rolldebut i ett av repertoarens största och viktigaste partier, titelrollen i Händels Julius Caesar.

Scholls Caesar är en rätt blid och vänlig macho, och som vackrast klingar han, när han besjunger de milda vindar som omger honom efter räddningen undan stridens larm. Men där är också den finmodulerade tonskönhet och den totala klang- och andningskontroll Scholl presterar fullkomligt hänförande.

Scholl är inte ensam stjärna i den här föreställningen. Den håller sig glädjande nog som helhet på samma nivå. Inger Dam-Jensens Cleopatra är sceniskt briljant, och hon presterar en skönsång som perfekt flyter samman med Scholls i slutduetten. I orkesterdiket formar Lars Ulrik Mortensen den milda barockklangen från Concerto Copenhagen, så att den utsökt anpassas i färg efter sångarnas röster, och musiken drivs framåt med fjäd-rande spänst.

Francisco Negrin och Anthony Baker har skapat en distanserat humoristisk scenram, där hieroglyfer blandas med moderna kläder, fast ibland kan den eleganta lekfullheten stå i vägen en smula för allvaret.

Opera

Lennart Bromander