ÅSIKT

Tvinga dem att döma oss

JAN MYRDAL om nya metoder att bekämpa den överstatliga repressionen:

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lördagen den 27 april krävde Folket i Bild/Kulturfronts stämma åtal enligt Regeringsformen, kap. 12, paragraf 3 mot de statsråd vilka ansvarat för handläggningen av ärendet med de tre svenska medborgare vilka drabbats av EU:s och FN:s sanktioner. Åtalsgrund vore att de i sin utövning av statsrådstjäns-ten, genom att bryta mot grundlagen, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna grovt åsidosatt sin ämbetsplikt.

Själv hade jag tidigare i skrivelse till Konstitutionsutskottet krävt detsamma och därtill hos justitiekanslern begärt åtal mot de ämbetsmän i Finansinspektionen vilka verkställt besluten. Ämbetsmän har icke – se Nürnbergprejudikatet – laglig rätt att på order begå brott.

Bortsett från att jag som medborgare inte har rätt att själv vända mig till Konstitutionsutskottet – det måste göras av riksdagsledamot – visste jag att varken Konstitutionsutskott eller någon riksdagsledamot eller justitiekanslern skulle väcka åtal. Dock skrev jag. Varför?

Av samma skäl som jag fann det nyttigt att Ingemar Folke från FIB-juristerna visade att ärendet handlagts på korrekt sätt enligt gällande lag.

Så blir det möjligt att ställa folkets rättsuppfattning mot det den politiska klassen kallar rättsstat. Det bevisar sig – puddingen bevisas ju i ätandet – att de ord våra politiker och ämbetsmän svänger sig med om mänskliga rättigheter är munväder. När det ligger i deras intresse då säger de om grundlagen och deklarationerna om mänskliga rättigheter så som det Tyska Rikets rikskansler Bethmann-Hollweg vid krigsutbrottet 1914 sade till Storbritanniens ambassadör Edward Goschens om det högtidliga avtal vilket garanterade Belgiens neutralitet:

– En papperslapp!

Folkets medvetande om att kejsaren är naken behövs för att det skall kunna handla överlagt och med insikt i sitt eget intresse – vilket icke är herrarnas.

Det som nu gjorts av regering och ämbetsmän är inte något tillfälligt. Det är överlagt och det finns motiv. Det är samtidigt ett kvalitativt nytt agerande. Aldrig tidigare har någon svensk regering handlat på detta sätt. Den traditionella rättsordning som bland många andra Olavus Petri vältaligt försvarade har utsatts för ett skov.

Det är därför viktigt att se såväl kraften bakom detta skov som i vilken tradition den nya rätten ingår.

Bakgrunden känner vi: Förenta staternas regering söker efter segern i det kalla kriget uppnå världshegemoni. Den upprättar militärbaser på olika kontinenter, även långt inne på det forna Sovjetunionens territorium. Ingriper för att upplösta motsträviga statsbildningar och byta regeringar i sin växande inflytelsesfär. Den behöver säkra kontrollen över olja och råvaror till sina till stor del åldrande industrier. Ekonomin upprätthålls – som en gång Tredje rikets – av en intensiv upprustning. Den för krig såväl genom ombud – som i Palestina – som med egna trupper. Den förbereder nya krigsoperationer.

Europeiska unionen – och dess inskränkt suveräna stater – befinner sig på en gång i ett växande handelskrig mot hegemonen och i ett mer eller mindre frivilligt lydnadsförhållande.

Mot detta växer ett världsomfattande – oundvikligt – folkligt motstånd. Ett ännu till stor del ostrukturerat men bittert och växande och utanför de olika mer eller mindre suzeräna regeringarnas och de statsbärande partiernas kontroll.

Det är för att bekämpa detta motstånd som de olika regeringarna på Förenta staternas anmodan nu av olika tidigare straffbelagda, mer eller mindre, eller helt ostraffliga beteenden tillverkat en helt ny egen och, allmänt sammanfattande, brottsdefinition – terrorism – och infört en ny rättsordning. Till att spåra upp – och administrativt ingripa mot – enligt denna nya ordning misstänkta upprättar staterna så gemensamt olika övervakningsorgan och förstärker de säkerhetspolisiära organen.

Det finns i Europa en direkt förlaga till detta rättsliga skeende. Det är lärorikt att studera hur för åttahundra år sedan en växande social kris i Sydfrankrike och Norditalien förändrade hela det europeiska rättssystemet.

? strängt taget är det mig rätt likgiltigt om jag sitter i mitt rum på Björkvik eller i en cell på Kumla – så länge jag kan göra det med gott samvete.

I kyrklig mening hade heresi, irrlära, kätteri bekämpats sedan gnostikerna övervunnits i den tidiga katolska kyrkan mellan åren 160 och 180. Men det var först tusen år senare i kättarkrigen det definierades som en sammanfattning av ett helt särskilt och eget brott. Heresi förklarades (av Innocentius III 1189) ett högförräderi att bestraffa – fast ett mot Gud och icke blott mot länsherre/ kung/kejsare.

Till en början fördes kampen regionalt och lokalt. Kejsar Fredrik II fastställde år 1224 döden på bålet som straff för detta nya brott och gav angivare en tredjedel av den dömdes egendom.

Men först med det regelverk som Gregorius IX i februari 1231 kodifierade i Excommunicamus fastställdes den nya rättsordningen, inquisitio. Kejsar Fred-rik II:s och andras lokalare lagbestämmelser övertogs och skärptes. Doms-makten gjordes enhetlig och centralt styrd av påvestolen (vilket innebar att även lokala herrar som biskopar kunde gripas och dömas).

Den romerska rättens grundprincip att det var den som hävdade (anklagade) och icke den som nekade (den anklagade) som hade bevisbördan ändrades till att det var den anklagade som hade att bevisa sin skuldfrihet.

Den anklagade var att betrakta som skyldig till dess vederbörande bevisat sin oskuld. Domstolen skulle arbeta i hemlighet och i sig förena såväl åklagarens som försvarsadvokatens och domarens uppgift. Namn på den som anklagat och på vittnen skulle hemlighållas för den anklagade. Vittnesmål kunde tas från sådana vilka i tidigare rättsordning var vittnesogilla som omyndiga barn, bestraffade menedare och liknande. Inga vittnesmål till förmån för den anklagade tilläts. Det gavs ingen rätt att begära rättshjälp (då vederbörande i så fall själv måste rannsakas för heresi).

Det gavs ingen rätt till överklagande.

Året efter gavs dominikanerna (Domini canes – Herrens spårhundar) i uppgift att leta upp, och som inkvisitorer att bestraffa, heretiker.

Den 15 maj år 1252 införde så Innocentius IV med ”Ad exstirpanda” tortyren som laglig metod att genomföra inkvisitionens uppgift.

Det är – med undantag för officiell laglig tortyr – detta regelverk som Förenta staterna nu kodifierar och som EU och de styrande i dess olika satrapier som Sveriges Persson, Lindh och Bodström nu följer.

Hur vi nu skall handla är inte så mycket en fråga om att skydda oss mot den nya rättsordningen. Så som reglerna formulerats kan alla mot rådande förhållanden verkligt oppositionella falla offer. Det gäller alltså att finna nya metoder att bekämpa denna överstatliga repression.

Ännu har krisen inte blivit så djup att ”det internationella samfundet” övergått till de metoder Innocentius IV införde. Därför kan det ännu vara möjligt att utan livsfara på allvar – med visst eget obehag – sabotera detta orättsmaskineri. Kasta en träsko in i systemet.

Vi kan lära av den indiska frihetskampen (”Quit India” 1942 ) och av de franska intellektuella under Algerietkriget. Äldre personer med viss status och utan större förmögenhet som jag (75 år och ägare endast till en gravlott på Gustafs kyrkogård) kan handla så att vi tvingar myndigheterna döma oss till något eller några år i fängelse för sådant som enligt folkets rättsuppfattning är ett riktigt – eller åtminstone icke straffvärt – handlande.

Detta bör vi överväga mycket noga. Svenska fängelser är såvitt jag kunnat iaktta vid besök inte särskilt grymma och strängt taget är det mig rätt likgiltigt om jag sitter i mitt rum på Björkvik eller i en cell på Kumla – så länge jag kan göra det med gott samvete.

Hur göra? Det är med de nya terroristlistor EU utfärdar mycket enkelt.

Flera av dessa terroriststämplade organisationer på olika kontinenter är sådana att de är helt hedervärda.

Deras terrorism består i just det handlande som mina franska vänner i FTPF och mina danska vänner i BP gjorde under kriget. För nationens och folkets skull likviderade de förrädare och ockupanternas polisdrängar.

Vi bör undersöka om det inte nu är straffbart att organisera nätverk att förse dem med pengar och sedan välja ut vilka bland oss som bör åta sig att fängslas.

Försöka duger!

Jan Myrdal