ÅSIKT

...och här är en hel träsymfoni

Joar Tiberg om en resa genom Sverige och historien

KULTUR

essä/foto

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TRADITION I TRÄ - EN RESA GENOM SVERIGE

Byggförlaget

Husen i sig (mestadels vita) / gjorde inget större intryck / det var mest hur de låg, en fantastisk kust

Att byggnadsantikvarien Tomas Brandt i boken Tradition i trä - En resa genom Sverige tar poeten Gunnar D Hansson till ingång i sin analytiska vandring längs strana, den smala remsan mellan den brukningsbara jorden och det öppna havet där Västkustens träbebyggelse klamrar sig fast, är helt följdriktigt.

"Träklok", säger man om dalmasarna. Här i boken är man textklok. Författarna - historiker, arkitekter, antikvarier - skriver en noggrann landskapsdiktning i sak, med den där låga, långa blicken som Hansson har i Bohuslänstrilogin. (Herresäten har man gått förbi, det är en bredare, lägre träsång som sjungs, härbren, fäbodar, kyrkstäder, allmogens trädiktning.)

Från Jukkasjärvis lilla 1600-talskyrka i norr kryssar denna text och bildberättelse söderut genom landet, in i tysta åskåtor, genom Öjebyns grå kyrkstad, förbi rundlogarna i Västerbotten, fiskekapell längs Norrlandskusten, de trånga dalbyarna.

Sveriges äldsta träbyggnad är kyrkhärbret i Älvdalen, uppfört 1289. För svenska förhållanden mycket rikt smyckat. Vintern 1322-1323 fälldes virket till den äldsta renodlat profana byggnaden i vårt land, ett härbre på skogen i Sandvik, fäbodvall till byn Gärde utanför Ljusdal. På 1960-talet satte ägaren till härbret en stor elektrisk fläkt på kortväggen för att effektivisera torkningen, sexhundra år obruten sädtorkning i samma lokal.

I händerna på bebyggelsehistorikerna Peter Sjömar och Göran Andersson blir Sandvikshärbret en diktsång, som analyseras och lyfts upp i vår tid. De kryper under denna tidskapsel och finner spår efter sprättäljning, en beredningsteknik där man med hjälp av en korteggad yxa både skär in i träet och skär ut, utan att stanna i virket, som ger en mycket vacker yta helt utan stickor, slät och jämn. Bruket försvann nästan helt efter digerdöden.

Och digerdöden, visar det sig, är ett krön i svenskt byggande. Årsringarna i vårt bebyggelsearkiv skiljer sig markant före farsoten jämfört med efter. Digerdöden träffade bygderna med sådan kraft att hela jordbruket förföll, och inte förrän hundra år senare återupptogs byggandet.

Timret togs då från de igenväxta åkrarna, det vill säga från en rikare och bördigare växtplats, årsringarna blir bredare efter 1400. Det där kan man fortfarande se, i landskapet, en lucka i bebyggelsehistorien. Digerdödens härjningar sjunger längs motorvägarna!

Sådär håller det på i Tradition i trä. Göran Anderssons och Peter Sjömars resa genom den timrade skogsbyn Gallejaur i Norrlands inland bör man absolut inte missa. Man närmar sig byn, skriver de, och tänker: "skog som ligger ner!"

Och så ger vi oss iväg, kryper upp vid de där timmerväggarna, kvistmärkena, får följa dem genom analyser av träet ner genom århundradena, och får på vägen Västerbottens industrihistoria, agrarhistoria, politisk sociologi och nationalekonomi. Hela landskapet kommer emot oss, polyfont, hanssonskt, vad man nu vill kalla det, en träsymfoni.

Bildmaterialet i boken är föredömligt stramt och sammanhållet. Litteraturlistan ger allt åt den som vill resa vidare.

Bilindustrin borde köpa in upplagan och dela ut som resepropaganda.

Joar Tiberg