ÅSIKT

Ingen (och alla) vet vad det är

...men hur skriver man om musik? MIKAEL STRÖMBERG har läst och lyssnat

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att skriva om musik kan kännas "som att spela trumpet med tumvantarna på".

Claes-Göran Holmberg fångar denna formulering i ett lyckligt ögonblick under en intervju med Nat Hentoff, Hear me talkin" to ya.

Fast ibland känns det som att spela cello med boxhandskarna på. Det kräver en genuin röst och det är utmanande. Känslan av att hela tiden slå nån på käften. Är det inte publiken så är det musikern eller kompositören eller så knockar man sig själv.

En text om musik kan kännas som en instruktionsbok för en symaskin eller en manual till bilen. Informativ och stendöd. Var är det busiga kors-och-tvärsmönstret, lukten från oljegropen, körglädjen?

Det finns alltså en egenart i allt som inte utan problem låter sig överföras från ett kulturellt system till ett annat. Musik är auditiv tidskonst, text visuell skriftkonst. Det ligger ljusår av kulturella överenskommelser och sociala arv mellan lyssnande och läsande. Men det hindrar inte att en del texter om musik kan sätta i gång associationer som påminner om musikalisk aktivitet.

Skräckexemplet är när litteraturvetare försöker skriva om musik som om texten vore musik. Snacka om osvängig, vit jazz när herrar Ulf Olsson, Peter Poulsen, Rolf Yrlid med flera tar sig an ämnet i Skriva om jazz - skriva som jazz. Texterna visar på ett obarmhärtigt sätt på olikheterna med att vara i ett musikstycke och att vara i en text. Musiken innehåller bland annat helt andra dramatiska koder som direkt påverkar upplevelse, att tiden bromsar in, gör paus, drar iväg.

Ett undantag dock, svänget och ljudet från vispar och trumstockar i Olle Snismarcks Trumsolo som inleder boken:

Jones Jones Jones

Jones

Jones

Jo Jones Jones

Jo

Jo Jones

Jones Jones Jones

Jo

Jo Jones

Jones Jones Jones

Jones

Jo

Jo

Jo

Jo

Jo

Jones

Jones Jones Jones

Jo Jones Jo Jones Jo Jones Jo Jones

Jooooooooooooooones

En av de finaste böcker om musik jag någonsin läst är Hans Pålssons Tankar om musik. Varför? Kanske för att Pålsson är musiker, han skriver inifrån ett musikaliskt temperament. Texterna är korta, exakta, generösa. Efter läsningen känns som om man varit med om tjugoåtta isolerade klanger, sorgfälligt utvalda som de enskilda ackorden i en komposition utan början och utan slut.

"Det obegripliga med musiken är att den kan vara så totalt begriplig. Visst finns musik överallt, liksom luft och avgaser. Ur telefonluren guppar Vivaldi då vi väntar i taxikön, i varuhuset slirar vi i köpvänlig musiksirap, men tänker vi på och bryr oss om musiken?" skriver Hans Pålsson.

Jag gillar starkt hans inställning till Beethoven, att någon form av misslyckande är inbyggd i hans musik, en ikarosfärd. Vid närkontakten med musik kan det kännas som att blicka ner i sin egen grav.

Här finns också fräscha tankar om nutida konstmusik.

"Framtidens musik behöver kanske en annan sorts konserthus, en anpassad arkitektur. Andra podier? Nya ritualer kring musiken. Annan klädsel; inte fracken med sin tillhörande, lite högtidliga roll för musikern att krypa in i?"

Och träffsäker kuriosa. Inför en konsert inväntade kulturnämndens ordförande pianistens ankomst. En raserad flygel var vad som fanns att tillgå. Ur instrumentet rann en varig klang.

Pålsson: "Är flygeln stämd?"

Kulturordföranden: "Nej, nej! Det kan jag garantera!"

Pålssons text är det lysande undantaget som bekräftar regeln. Det går nämligen inte att skriva om musik om man tror att det liknar musik. Däremot kan man ge läsaren en landskapsbeskrivning att fritt ströva omkring i. Visst kan man försöka skriva i verser, refränger och försöka dra iväg en formulering i ett saxsolo. Som Ingmar Glanzelius gjorde i sin glans dagar.

Skepticismen är alltså befogad. Det hörs nämligen inte ett ljud i Per Aage Brands The Jazz Ballad eller i Sara Norlings Att skrapa på traditionen och Erik Wallrups Musikaliska hemsökelser. Mest handlar texterna om författarens uppenbara svårigheter att tvinga in musiken i en obekväm form av abstraktioner och representationer. Men ibland är själva försöket roligt i-och-för-sig, till exempel Martin Nyströms The Show Must Go On och Magnus Haglunds Hur gammal är tiden? - Om konstmusikbegreppets förvandlingar.

Nyströms lite lurvigt intellektuella stil är full av poänger. Till exempel "att misstro allt innan man överlämnat sig åt det obegripliga myllret, de olösliga detaljerna". Det är framför allt en öppenhjärtlig text som säger mer om Nyströms egen bakgrund än den formulerar en slags "skola för musikkritiker". Nyström är teckentydaren som bryter ner i betydelsebärande entiteter och poetiserar musiken.

Haglund vill skriva en alternativ musikhistoria, med influenser från bland annat David Toops bok Ocean of Sound. Hur kommer det sig att unga technosnubbar säger att de lärt sig mera från Arnold Schönbergs klangfärgsmelodier och tolvton än av pop och rock? Hur flyter de elektroniska och akustiska strömmarna i historien?

Vid minsta tvekan kan man alltid fråga Hans Pålsson: "Vad är musik? Ingen vet och alla vet."

musik

Mikael Strömberg