ÅSIKT

Ett liv – ett drama

CLAES WAHLIN ser Frida Kahlo bli storartad teaterkonst i Lepages regi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Robert Lepages teaterkonst har hittills handlat om att finna nya skikt i gamla historier. Såväl när det gäller klassiker som nyskrivet har Lepage lagt till sin egen berättelse, en berättelse som nästan alltid har handlat om 1900-talet och om hur slumpen visar sig uppenbara överraskande sammanhang.

Det mest överraskande med Lepage och Ex Machinas senaste produktion är att man denna gång underordnar sig den konkreta historien. Utifrån Frida Kahlos dagbok och brev visar man helt enkelt upp ett antal scener ur hennes liv.

t3Titeln är hämtad från de utgivna breven: Cartas apasionadas. Nog för att Kahlos liv är dramatiskt så det räcker, det turbulenta äktenskapet med Diego Rivera, alla hennes operationer eller den egna konstnärskarriären är tveklöst ett tacksamt material.

Men det är också ömtåligt. De stora gesterna, historiska ingredienser som vänskapen med Trotskij, samröret med det mexikanska kommunistpartiet eller parets sejour i USA, inbjuder till teater av episkt format.

Lepage är denna gång inte intresserad av epik. Detta hindrar inte att föreställningen är både vacker och suggestiv; som vanligt avlöser den ena anslående tavlan den andra där inte minst förvandlingarna ofta är utsökta.

t1Sällan har Lepages teknik resulterat i en så skör och nästan genomskinlig föreställning. Dessutom står skådespelarna – Sophie Faucher som Frida är storartad – i fokus på ett annat sätt än tidigare. Men här passerar också en rad tricks från tidigare uppsättningar av Lepages revy.

Eleganta användningar av rekvisitan känns igen. Ett staffli kan bli skrivbord, operationsbord och sminkspegel (minns Le Polygraphe eller Hiroshima-eposet). Eller den scen där Frida håller sin systers utsträckta händer medan hon smeks av Diego, som sakta löser upp Fridas klänning för att dra den över armarna till systern och därmed göra henne till sin älskarinna (minns The Dragons Trilogy). Få kan utan ord på en halv minut så starkt skildra hur syskonkärleken slås i bitar av mannens erotiska nyck.

Men poängen med dessa remakes är att Lepage denna gång riktar ljuset mot sin egen verksamhet. Vad är det egentligen som han tillför en historia med sin teaterkonst?

Om han denna gång avstår från epiken, vad blir då kvar? Och vad betyder tekniken med videoprojektioner? Dessa är osedvanligt eleganta, tavelduken som blixtsnabbt antar olika färger och kända bilder av Kahlo, eller förhänget – Lepages teatertavla – som magiskt kan bli en fresk av Diego eller användas till att rita boksidor på eller för att projicera brev av Frida.

Föreställningen inleds med att en kvinnlig besökare på Frida Kahlos Museum trotsar avspärrningarna och sätter sig i hennes rullstol framför staffliet där hon förvandlar sig till Frida. Liksom publikens roll till scenen iscensätts, använder Lepage denna gång en konstnärinnas liv för att ifrågasätta sin egen konst.

Det är gliporna vi ska spana efter, mellanrummet där liv blir konst, precis som i Kahlos högst personliga tavlor, där betraktarens fascination till stor del beror på hur det subjektiva överskrids och växer till något som angår och berör vem som helst.

Apasionada hade premiär i Quebec för ett halvår sedan och skall närmast vidare till Lissabon. Säkerligen förändras och växer föreställningen, och kanske har någon svensk teater vett att bjuda in den i framtiden.

teater

Claes Wahlin