ÅSIKT

Där rollerna blir masker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I andra akten av Västanås berättarföreställning Ljuset gör den väldiga galten sin entré under kupolen i berättartältet – utan vare sig galt eller entré: det är musikern David Tallroth som från sin plats utanför den cirkelrunda spelplattan utstöter ett ljud i ett kohorn. Ljudet säger allt om djurets raseri och hunger och åskådaren kan lätt föreställa sig det allätande fläskberget som hukar i mörkret ute i salongen.

Teater uppstår i sprickan mellan berättaren och det som berättas. I den sprickan har åskådaren sitt manöverutrymme för fantasi och känslor. Det utrymmet är rätt trångt i Västanå och regissören Leif Stinnerboms scenversion av Torgny Lindgrens romanskröna från 1987. Dramatiseringen lägger sig mycket nära texten och den dansanta spelstilen med hård stilisering av rollfigurerna illust-rerar gärna det redan sagda. Även om Lindgrens dialog har en sällsynt auktoritet och humor, saknas djärvare grepp i förhållandet till romanen.

Ljuset handlar om en handfull människor i västerbottniska Kadis som överlever pesten och Den stora oredan som följer. När byns folk dör som flugor bestämmer sig Avar, Peter Jankert, för att göra dottern Ärla med barn, ty släkten måste ju leva vidare! Cecilia Milocco rör sig dockstelt mot det oundvikliga med uppspärrade ögon.

Skådespelarna markerar akten, musiken beskriver den. David Tallroth sjunger våldtäkten –rappt och elegant som vore han en ung Cornelis och till virtuost gitarrackompanjemang.

Kontrasten mellan olika språk ger scenen en stor styrka. Och som ofta är fallet i den teater som arbetar med tecken i en tradition som enklast illustreras med Pekingoperan står musiken för en nyansrikedom som saknas i ett stiliserat spel där rollerna blir masker.

teater

Tove Ellefsen