ÅSIKT

En ny Selma

NILS GRANBERG läser en storartad bok om författaren som hade allt utom rösträtt

1 av 2
Selma Lagerlöf, 1929.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Så här skrev Elin Wägner om Selma Lagerlöf i talarstolen i Grand Hotels spegelsal där den internationella kvinnokongressen för jämlikhet och rösträtt ägde rum 1911:

"Det var underbart att på podiet ha en världsberömd författarinna och godsägare som saknade den medborgarrätt vilken den enklaste manliga författare och hemmansägare ägde på grund av sitt kön."

Citatet återfinns i Vivi Edströms magnifika bok Selma Lagerlöf - livets vågspel, en studie i vilken ingående verkanalys smält samman med ett inträngande personporträtt.

Det är ett intressant citat, det säger mycket. Å ena sidan framträder här en världsberömd författare som också är suffragett, en så kallad kvinnosakskvinna. Å andra sidan är det en välbeställd godsägare som tar till orda, en som socialt överglänser alla manliga hemmansägare och själv anställer tjäns-tefolk och rättare på sitt storslagna Mårbacka. Rösträtten var förbehållen män med egendom och hög inkomst.

Selma Lagerlöf är den stora berättaren, den enda av nittiotalisterna som nått ut till en väldig läsekrets nationellt och internationellt. En medveten yrkesförfattare med stor teknisk skicklighet. Dock talade hon gärna om sig själv som om hon vore verbalinspirerad, det var nåt inom henne som brast ut i romaner och noveller.

mottog hon 1909, vid 51 års ålder. Då var hon redan filosofie hedersdoktor. 1914 valdes hon som första kvinna in i Svenska Akademien och kom på mycket god fot med andra nittiotalister som reaktionärerna Per Hallström och Heidenstam. Hon delade deras uppblåsta fosterlandskänsla, deras svenskhet.

Hon talade sig varm för hårt arbete, religiositet och sträng moral, men avskydde prästväldet och upprätthöll livet igenom starkt erotiskt färgade förbindelser med andra kvinnor.

Hon kunde vara plågsamt blygsam och påfrestande självutplånande när hennes författarskap kom på tal. Men hon väntade i många år på Nobelpriset och oroade sig över att kanske behöva dela priset med Heidenstam. En halv ära, nej tack.

Det finns så många

Selmor.

Jag finner det beundransvärt att Vivi Edström lyckas ta tag i dem alla och gjuta dem samman till den komplexa personlighet som var Selma Lagerlöf. Det är ett standardverk som här presenteras.

Lagerlöf är problematisk, inte minst för läsare som har svårt med skrönan och sagoberättandet och den ofta överlastade stilen. Ändå vinner hon i längden. Hon gick djupt in i de gestalter hon skildrade, plockade fram motsägelserna i dem. I Lagerlöfs böcker utvecklas och förändras personerna ständigt.

Hur komma henne in på livet? Edström spårar upp likheter mellan Lagerlöfs diktade värld och verkligheten. Författaren växte upp i en förfallande herrgårdsmiljö. Fadern, löjtnanten, var kreativ men inte alltid realistisk, han söp ihjäl sig under motgångarnas år. Modern var strängt kontrollerad, kylig och distanserad även mot barnet Selma.

Mårbacka såldes. Anseendet var fläckat, den sociala skammen ett faktum Det är denna allt annat än lyckliga barndomsmiljö som Lagerlöf i böckerna, särskilt de senare, idealiserar och skönmålar. Och hon köpte tillbaka släktens Mårbacka och rustade upp det.

Mårbacka skulle stå som ett monument över harmonin i den lilla världen, hemmet, som låg i den stora världen som också den borde vara harmonisk.

Hos Lagerlöf är tanken på harmoni dominerande. Från social synpunkt fordrar harmonin att alla är nöjda med sin lott. Sömmerskan syr, tvätterskan tvättar, drängen gräver och plöjer. Och godsägaren övervakar det hela och skriver på fritiden. På ett ställe säger Edström att övermod alltid leder till elände i Lagerlöfs böcker. Det är ett genomgående motiv och uttrycker också en samhällssyn.

Visst hyste hon medlidande med fattiga satar, men de skulle veta sin plats. Som flertalet diktare teg hon under 1909 års storstrejk, men kunde i brev skriva att hon inte kunde ha någon medkänsla med strejkande arbetare. Hon uttryckte oro för att de egendomslösa skulle dra lott om hennes och andras egendom. Det är ren socialistskräck.

Till skillnad från kollegor som Heidenstam och andra i Akademien föll hon inte för Mussolini och Hitler, vilkas politik hon öppet kritiserade. I Tyskland blev det förbjudet att hylla henne.

Den Selman kände jag inte till. Det är bara att lyfta på hatten för henne och för Vivi Edström.

biografi

Nils Granberg