ÅSIKT

Språkets fånge

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Petra von der Beek, Rosmarie Brücher, Klaus Herzog, Markus Scheumann, Rupert J Seidl och Simone Thoma i Theater an der Ruhrs "Kaspar".
Foto: Harald Reusmann
Petra von der Beek, Rosmarie Brücher, Klaus Herzog, Markus Scheumann, Rupert J Seidl och Simone Thoma i Theater an der Ruhrs "Kaspar".

Vad kommer först, tänkandet eller talandet, finns världen, och jaget i världen, utan språket? Eviga frågor för filosofin och det intellektuella, men också frågor med en väldig konkretion i dagens transkulturella rörliga samhälle. Vem är man om man inte kan göra sig gällande genom språket?

Figuren Kaspar (Hauser) är förknippad med romantiska föreställningar om den ädle vilden, han som stannade utanför språket och det sociala och därför så väl kan förkroppsliga idén om den orörda, autentiska människan. När Theater an der Ruhr spelar Peter Handkes pjäs (inom ramen för Intercults pågående festival Trans//Fusion) ger Maria Neumann i sin gestaltning av titelrollen inte mycket foder åt den tanken. Hennes spel inbjuder knappast till sympati eller sentiment, mimiken är snarare neutral eller möjligen förvånad. Som Kaspar är hon ingen, utom ett objekt för disciplinering.

Den driver tre korrekta svarta herrar målmedvetet, om än med förbundna ögon. En exercis vars slutliga mål är att genom språket skapa identitet. Det instrueras, dokumenteras och prickas av. Språkspelet läggs bokstavligen ut med träbrickor på scengolvet. De nonsensartade partyfraserna skrattas bort men ska ändå först godkännas för att passera. Det är ett spel utan lek och endast de anonyma herrarna känner spelets regler.

Att genom språket skapa identitet är en process som, hos Handke såväl som hos regissören Roberto Ciulli, är något ytterst tvetydigt. Efter första akten sitter Kaspar där, sminkad och klädd, en kvinnlig kopia av den docka hon först sträckte sig mot men inte kunde få att leka med.

Theater an der Ruhrs föreställning är sensationell i det att den spelats världen över sedan 1987. Andra aktens groteskt hålögda visuella tablå över den patriarkala men ordlösa ordningen kring den stumme Kaspar-guden är också egenartat dynamisk och fristående, beledsagad endast av andetag och ett par ständigt klapprande tjänande fötter. Annars lider denna Kasparversion av monodramats plågor där de sceniska arrangemangen framstår som utdragna illustrationer av idén, dessutom en smula teatralt daterade.

teater

Barbro Westling