ÅSIKT

Ingen plats för oss som är intelligenta?

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Förr i tiden steg Fredrik Böök fram och sablade ner en poet varvid poeten kastade sig i Strömmen. Olof Lagercrantz blev beskylld för att ha dödat Harry Martinson.

Det man skrev gav resultat.

I dag är det ingen som bryr sig. Jag ser framför mig den stora morgontidningens kulturredaktion. Jag känner mig som en av dem. Vi finns, ropar jag. Vi samlas i en ring varje morgon. Vi håller varandras händer och ropar. Vi är starka kulturskribenter.

Det kommer larmrapporter hela tiden. Ulrika Kärnborg skrev en lysande artikel i Dagens Nyheter som kallades Tanken hukar i motvind. Rubriken är så himla poetisk på nåt vis. Kan tankar huka sig? Man jagar oss intellektuella. Det är ren hetsjakt, skriver hon. Det finns ingen plats längre för oss som är intelligenta.

I måndags var det en stor debatt på Malmö högskola. Alla var där. Kristoffer Leandoer, Peter Luthersson och Kay Glans. Per Svensson har övertagit rollen som kulturens lillvärdinna och ledde debatten.

Banalisering, brådska och bildningslöshet breder ut sig, stod det i kallelsen. Visst är det hemskt. Man kände den svaga men ändå upphetsande doften av lärdom och malkulor från parketten.

Folk tror inte att man jobbar men man är utbränd hela tiden. De andra journalisterna tycker illa om oss. Sportjournalisterna brukar kasta snus på mig bara för att jag är intelligent. Sportjournalister är Gutenbergs schakaler.

Problemet är att tycka nåt. Men vad ska man tycka? Vi har kört könsrollerna ett tag. De är en konstruktion. En morgon sa jag till min kvinna att hon är en konstruktion. Hon blev rasande.

Jag kände mig upplivad hela förmiddagen.

Sen måste man ha nåt att hata. Utan motståndare blir man som en liten strimma rök. Man försvinner.

Därför bygger vi barrikader. Vi brukar ha kurser på kulturredaktionen i konsten att ta sig upp på en barrikad. Vi hade Leif Nylén som kursledare. Men den eviga ungdomen blir äldre. Två redaktionsvaktmästare måste hjälpa honom upp på barrikaden.

Därför gör vi barrikaderna lägre nu. Man kan köpa en liten trappa på Ikea för 175 kronor. Risken att ramla är ändå överhängande.

Fienden definierar vår närvarorätt i tillvaron. Först hatade vi Hitler ett tag. Det var bra för alla höll med. Saddam var bra. Sen kom talibanerna och fyllde på och vi kunde publicera Claude Lévi-Strauss artikel Varför inger mig islam en sådan olust?

Man vill ju gärna ta risker på en kultursida.

Lars Hillersberg passade också perfekt som fiende. Man behövde inte ens en barrikad. Det räckte med en tröskel. Där stod vi alla och kände en innerlig glädje över att ha ett mål att sträva efter. Till och med modeskribenten Susanne Pagold flög in från en vågad show med synliga bröstknoppar i Paris och ledde talkörerna.

Men Hillersberg är färskvara. Hans bäst före-datum har gått ut.

På Bööks tid frågade man varför böcker finns. I dag frågar man varför vi finns. Ingen kan förstå den andliga nöd som lik giftig dimma kryper över redaktionens golv.

När jag sitter och refuserar tänker jag på Expressens kulturskribent Björn Nilsson. En dag när man skulle reparera hissen hittade man en massa kulturartiklar längst ner på hisschaktets golv. Han orkade inte refusera. Han släppte ner artiklarna i springan mellan hisskorgen och väggen.

Mardrömmen är att själv bli refuserad en dag. Sluta i hissschaktet. Eller ligga som ett sönderklippt kreditkort som bärs in på en silverbricka. Så ska världen sluta en dag. Inte med en smäll utan med ett refuseringsbrev.

Doktor Gormander