ÅSIKT

Titta, leka, lära

KULTUR

revy

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I HUVUDET PÅ MARIA BLOM – FINAL

av Maria Blom

I rollerna: Blom Crew

Scen: Stockholms stadsteater, Backstage

Speltid: 3 tim 30 min

Under finalen av I huvudet på Maria Blom tillåter jag mig en liten improvisation. Jag lämnar redovisningen i paus. Till mitt försvar åberopar jag föreställningens karaktär, som är ett slags regisserad improvisation. Om Blom låter sina infall ta scenisk gestalt efter stundens nyck, kan det väl inte vara meningen att publiken måste uppföra sig efter gängse konventioner.

Naturligtvis är detta inte en teaterföreställning. När publiken släpps in står ensemblen, klädd i vad som närmast kan beskrivas som svarta fotbollskläder, och gör rytmiska andningsövningar. Regissör Blom tar mikrofonen och läser från manus att denna föreställning saknar manus, i stället skall hon visa hur hon arbetar.

Blom säger ett namn – Hilda – och lydigt rör sig ensemblen som om de heter Hilda. Blom låter en av skådespelarna slappna av för att fylla denne med en ny rollfigur: upp stiger rörmokare Klas. Med en hårt spänd och smula gäll röst blir denne Klas en så kallad nörd. Denna moderna storstadsclown återkommer under andra namn, vi har också mött honom i tidigare Blom-kreationer.

Revyn har länge haft ett starkt fäste i svenska storstäder. Det är den traditionen Blom för vidare, där en grupp människor som delar ett visst antal erfarenheter kan roa sig, gärna på andra gruppers bekostnad. Publiken skrattar, leker med som i sämre underhållningsprogram i teve.

Blom drömmer om det som Povel Ramel en gång i en sketch efter känt kafferecept kallade nésteater. Hon undrar vad som händer när tanken inte ställer sig i vägen för stundens ingivelse. Efter att i ett antal sitcom-revyer lekt med den verklighet som delas av unga, mediakonsumerande storstadsungdomar, vill hon nu bli ännu mer samtida genom att inte blott skildra nuet, utan också vara det. I det blomska nuet är tanken övergiven till förmån för infallet, orden ersatta av pratbubblor och själva teatraliteten får ge vika för serieteckningens krumelurer.

Emellanåt är det skönt att få känna sig riktigt gammeldags – och ändå vara i stånd till en liten improvisation.

Claes Wahlin