ÅSIKT

...och här är en ruskigt bra debutant

KULTUR

Kerro Holmberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

DÄR JAG ÄR DÄR DU ÄR

Symposion

Detta är ruskigt bra! Det skulle förvåna mig mycket om inte Kerro Holmbergs debutsamling Där jag är där du är inhöstade ett knippe debutantpriser.

Där jag är där du är är en diktsamling med självklar auktoritet och integritet. Grafiskt står dikterna på grått papper, satta inom grå pärmar.

Det harmonierar väl med känslan Holmbergs dikter väcker: ord som tycks huggna ur sten, frammejslade grova och sköra. Dikternas metareflexivitet rör snarare bild- och formkonst än språk. Det förvånar därför inte att innerflikens faktaruta presenterar Holmberg som konstnär.

Tematiskt cirkulerar dikterna kring en passion, ett liv i New York. Holmberg lyckas med konststycket att genom sina ord materialisera omgivningar och känslostämningar till den grad att man kan känna dem pulsera i fingertopparna. Visst, konst är inte liv (ytterligare ett motiv i diktsamlingen), men en del av livet, eller - som här - en framåtrusande rörelse in i stenväggar, nattmörker:

"Det är som när jag hårdnar

När virket i mig förvandlas

ytterligare något mot sten

/---/

Det är som när jag förväntar

mig se, en natt, en blek kakadua i bladverket

ge mig en lång blick som mäter avstånd

i tid och åtskildhet"

Men var är det då, som gör Där jag är där du är till en så rasande angelägen diktsamling? Det finns en ton - jag tänker mig nästan en frontalkrock mellan Czeslaw Milosz och Wislawa Szymborska - impregnerad av självklarhet. Smärtan är närvarande, men lugn. Humorn nästan frånvarande; istället möts läsaren av iskall glasklarhet: "Men en sak vill jag säga, göra klart/ Hur än smärtsamt, hur förvirrad:/ Det finns ingen, nej/ det finns ingen/ slump". En matsked handlingsuppfordrande balsam för oss alla i en ding-ding värld?

Man måste också tänka på Holmberg i en Hölderin-Rilke-tradition, med fokus på: långsamhet - att dikt för dikt har väckts till liv. Att varje dikt är ett konstverk, berett att stå för sig. Ja, det finns något egenartat stoiskt-klassiskt-arkaiskt över Där jag är där du är som säkert, mer än grått papper och dikter om sten bidrar till samlingens tyngd. Jag, som egentligen gillar experiment, borde inte gilla det här. Men det gör jag. Och lovar att, i princip, äta upp min keps om Holmberg går prislös hem, där hon är.

Hanna Hallgren